"Jag hade nålar överallt, det minns jag", berättar Irene von Rosen om tiden på sjukhuset med TBE.
– Sen så..., sen kommer jag inte ihåg så mycket mer, det är lite suddigt, säger Irene von Rosen Eklund.
Vi träffas hemma hos Irene, på tomten vid huset, strax utanför Flen där hon bor tillsammans med sin man sedan 2013. Drygt två månader har gått sedan den där måndagen, den 18 juni, när huvudvärken slog till.
– Det var så typiskt för det var sista veckan före semestern också, jag längtade ju efter den, säger hon.
Men någon semester blev det inte.
När hon kom in till Kullbergska sjukhuset i Katrineholm fick hon ganska snabbt reda på att hon skulle bli kvar. Sen togs en hel drös med prover och sen minns hon inte riktigt.
– Jag var nog rädd att det var en propp eller något. Jag hade ingen tanke på att det var TBE eftersom jag inte hade märkt att jag haft någon fästing. Och jag var ju vaccinerad och skulle ta en påfyllnadsdos i år.
Hon fortsatte att kräkas och det togs fler prover. Hon minns att de tog ett ryggmärgsprov och att de efter det sa att de misstänkte TBE.
Vad tänkte du då?
– "Oj", för att min farbror dog i TBE för några år sedan. Han hade leukemi och ett nedsatt immunförsvar så när han fick det låg han i koma i två eller tre år innan han dog.
Var du rädd?
– Nej, egentligen inte någon gång. Faktum är att när min man kom in och pratade med mig så kommer jag ihåg att jag skrattade till och med. Det var en sådan absurd situation.
Sen är det suddigt igen och svårt att minnas. Men Irenes man skrev hela tiden dagbok och dokumenterade vad som hände.
– Det var väldigt tacksamt för att jag i efterhand har kunnat se vad som hände, säger hon.
Efter några dygn på Kullbergska fick hon väldigt hög feber och blev sämre. Då kördes hon med ambulans till Mälarsjukhuset där hon lades in på intensiven.
– Jag hade nålar överallt, det minns jag. Och att jag hade jätteont i kroppen, i knän, rygg och i alla leder.
Till slut gick det att bekräfta att det var TBE. Under de dagarna var Irene i det närmaste medvetslös. Hon minns nästan ingenting och beskriver det som att det kändes som att åka in och ur sitt medvetande. Hon visar bilder från sjukhuset som hennes man tagit:
– Jag är ju liksom totalt borta där, men det var ingenting jag tänkte på då. De som var och besökte mig sa att jag hade öppna ögon och bara stirrade rakt upp i taket. Jag såg otäck ut, berättar hon.
Den 25 juni, en vecka efter att hon åkte in till sjukhuset i Katrineholm, började hon vakna till. Då hade hon dropp och skulle försöka börja att äta själv. Det gick sådär, till en början.
– Jag hade ingen feber, var bortkopplad från EKG men hade fortsatt dropp. Då försökte jag äta en skål med glass, men det gick inte. Jag var för svag.
Men dagen efter fick hon rullstol.
– Sen blev jag så jävla trött på att inte kunna gå på toaletten själv, så då bestämde jag mig för att jag skulle klara det. Jag fajtades. Från början hade jag en sjuksköterska på varje sida som såg till att jag inte ramlade. Men sen kunde jag göra det själv.
Det blev startskottet för vändningen. Hon lärde sig att ta på sig kläder själv och tog små steg framåt hela tiden.
Två veckor efter att hon åkte in på sjukhuset var hon tillbaka hemma i huset i Flen.
Irenes hus i Flen där hon spenderar dagarna nu då hon fortfarande är sjukskriven efter sjukdomen.
Hur var det?
– Helt fantastiskt, bara att få sova i sin egen säng.
I dag syns det knappt på Irene att hon varit så sjuk nyligen. Hon cyklar motionscykel och löser korsord för att jobba med huvudet. Hon är sjukskriven men har tröttnat på att vara hemma. Så i september ska hon, lite försiktigt, tillbaka till jobbet.
– Jag ska bara jobba tre timmar om dagen.
På frågan om hon haft svårt att acceptera att hon blev sjuk svarar hon innan frågan ens är färdigställd.
– Ja, det har jag. Jag hade ingen semester förra året och tre dagar innan jag skulle gå i år så hamnade jag på sjukhus. Alla planer och hela livet sattes på paus.
Du väljer att prata om sjukdomen, varför?
– För att kunna berätta min historia så att folk ska förstå hur sjuk man kan bli, och hur viktigt det är att vaccinera sig.
Hur mår du i dag?
– Ganska bra. Benen funkar inte riktigt än, för lårmusklerna är tydligen det första som försvinner. Och så har jag haft problem med en hand som skakat, men det har gått över. Min man påstår att jag har svårt att komma på ord, men det gjorde jag nog inte innan heller.
"Jag var inte rädd någon gång", berättar Irene von Rosen Eklund som drabbades av TBE i början av sommaren.