Den stora stuten har bott längst på gården av alla korna och är minst sagt tam. "Han skulle nog gärna följa med in i huset om han fick", säger Daniel Johansson och får en slick på handen.
När Daniel Johansson växte upp fanns det en hagmark med extra fin placering. Uppe på en höjd kunde man blicka ut över Uren åt ena hållet och mot Forssa kyrka åt andra. När han och sambon Louise Lanne gav upp husjakten i Nyköpingstrakten och istället bestämde sig för att bygga eget i anslutning till hans föräldrahem var det inte svårt att välja plats.
– Jag har alltid tänkt att det är väldigt fint där, säger Daniel Johansson.
Han har nyss kommit hem från en förmiddag i skogen och tar ett varv för att titta till djuren. I relativt liten skala driver han och sambon Louise Lanne lantbruket med nötkreatur för köttproduktion och 50 hektar vallåkermark, allt är ekologiskt och krav-märkt.
Upp till 50 kossor, främst kvigor och stutar, bor i ladugården åt gången och skickas till slakt efter 24–26 månader. De matas enbart med grovfoder.
– Man hinner ju bli tjenis med dem, så lite konstigt är det allt att skicka iväg dem sen.
I en annan del av ladugården går fem får och till sommaren är planen att ett gäng grisar ska flytta in.
– De är bara för sällskaps skull, min dotter Sara är ett år och fem månader och hon är tokig i djur, säger Daniel.
Han älskar livet på landet och njuter av att kunna tillbringa sin lediga tid med familjen i skogen eller hagarna. Men omställningen till att bli egenföretagare har inte varit helt smärtfri och han kan sakna den ekonomiska trygghet som det ger.
Daniel Johansson har nära till jobbet. Han bor i en nybyggd enplansvilla med utsikt över Uren, Forssa kyrka och sin arbetsplats.
I samband med att Daniel och Louise byggde sitt hus var Daniels pappa Claes Johansson med om en olycka som gjorde honom oförmögen att fortsätta driva lantbruket. Utan någon vidare betänketid var det unga paret tvungna att bestämma om de ville ta över eller ej, och det var det ingen tvekan om saken.
– Det känns viktigt att det finns kvar, dels för att Sara ska ha någonstans att luta sig tillbaka men också för bygdens skull. Jag vill inte att folk ska flytta härifrån, säger han.
Daniel och Louise hade redan hjälp hans föräldrar med gården under en tid, så de kände en viss trygghet i att de kunde verksamheten.
– Vi hade länge haft en tanke om att ta över i framtiden, men nu blev det tidigare än vi först hade tänkt, säger Daniel.
– Men det är ju nu som vi är unga och pigga och orkar hålla på så mycket som vi gör. För det ska man veta, att man lägger ner väldigt mycket jobb i jämförelse vad man tjänar i pengar.
Daniel Johansson, sambon Louise Lanne och dottern Sara tillbringar nästan all sin lediga tid i naturen och med djuren.
Vid sidan av arbetet på gården kör Daniel slutavverkningsskördare i skogen och ägnar ungefär en tredjedel av året åt det. Dessutom är han PEFC-certifierad grävmaskinist och arbetar bland annat med skogsdikning och markberedning över hela Sörmland.
När det gäller gården är planen att behålla den på ungefär samma nivå som i dag. Att utveckla den kräver mycket jobb och åkermarkerna runt omkring är hårt ansatta av vilt. Om det blir läge för en offensiv i framtiden blir det inom entreprenaden, kanske genom att skaffa fler förare och maskiner.
– Vi får se. Vi har ju just kommit igång ordentligt, men det är alltid kul att testa nya saker, säger Daniel Johansson.
Till skillnad från många andra egenföretagare märker han inte någon negativ coronaeffekt direkt. Men han upplever att det blir mer och mer trendigt att äta närproducerat. Och även om han inte planerar att utöka den delen av sin verksamhet så uppskattar han attitydsförändringen.
– Det är bra att folk inser att det är värt att betala för det lokala, säger han.