Man anar ett stänk av göteborgska när Gunilla Andersson/Hedström börjar prata. Men så är hon också uppvuxen på Hisingen utanför Göteborg.
- Jag trivdes väldigt bra där, men nu skulle jag inte vilja flytta tillbaka, för det har blivit så stort allting.
Två helsyskon och tre halvsyskon fanns i hennes familj under uppväxten. Det var fattigt. Barnen fick tidigt lära sig att arbeta.
- Jag var bara fem år när jag började hjälpa till med disken, minns hon.
Var sommarbarn
Gunilla Andersson/Hedström var sommarbarn hos en familj utanför Varberg. Ögonen tåras när hon berättar om detta fantastiska barndomsminne.
- I 14 år fick jag komma dit varje sommar och fick uppleva hur det var att bo på landet och på en bondgård. De jag bodde hos var underbara människor, men de finns inte i livet längre. Att få ha det så varje sommar önskar jag att alla barn fick.
Redan som 18-åring flyttade Gunilla Andersson/Hedström långt iväg från födelsestaden.
- Min halvsyster bodde i Eskilstuna då. Hon tog hand om mig och ordnade så att jag kom in på vårdskolan. Det ska hon ha en eloge för.
- Sedan jobbade jag i 32 år inom långvården, bland annat på Trumtorp. Jag älskade mitt arbete, ångrade det aldrig. Men för tio år sedan tog kroppen slut, jag hade för mycket förslitningsskador i leder och så och har varit sjukpensionär sedan dess.
Vad gör du i dag?
- Jag är inte ute mycket, inte med i någon förening och så. Men jag tycker mycket om att sy, virka och lösa korsord.
Hur känns det att fylla 65?
- Jag har haft lite dödsångest inför det, åren har gått så fort. Om jag fick stanna vid den här åldern, skulle jag välja det. Förutom det onda i kroppen, känner jag mig ändå rätt pigg och frisk.