Han ler mest hela tiden under samtalet. Inte hade han väntat sig att tidningen skulle knacka på för att uppmärksamma den kommande högtidsdagen. Han kom ju knappt ihåg den själv.
– Nej men 104 är ju inte jämnt, opponerar sig Lennart Landerby först. Inte är det något att läsa om?
Men det är klart vi vill veta allt om hur det är att ha lämnat 100-årsdagen en bra bit bakom sig.
– Ja, du förstår så mycket som hänt under mina år. Jag föddes 1915, mitt under Första världskriget. Det minns jag förstås ingenting av, men jag kommer ihåg alla stora flyktingströmmar man hörde talas om efter kriget.
– Och hela den tekniska utvecklingen har jag ju upplevt. Tänk bara bilarna när de kom! Det är svårt att tänka sig i dag att det skulle vara nåt märkvärdigt, men att se de första bilarna och lastbilarna rulla på vägarna var stort.
Lennart växte upp i Flenmo, mellan Hälleforsnäs och Mellösa. Redan i skolan fick han erbjudande om jobb på "Bruket" i Hälleforsnäs och första arbetet bestod av att för hand och med bläck skriva runt 500 veckovisa lönebesked.
– Jag kunde väl skriva rätt snyggt. Efter lumpen blev jag erbjuden jobb i gjuteriet men då tänkte jag om, bestämde mig för att skola mig lite mer och gick handelsskolan i Katrineholm.
1945 gifte sig Lennart med Karin, som han levt tillsammans med ända fram till maj i år, då Karin gick bort, 97 år gammal. Tillsammans hann de bo ett par år på Solåsens äldreboende i Hållsta innan han blev ensam kvar.
– Men så är ju livets gång. Då får man tänka tillbaka på hur bra man haft det, och vara tacksam för det.
På 60-talet började han pendla till Volvo BM i Eskilstuna innan familjen bestämde sig för att byta bostadsort. Villan med stor trädgård i Flacksta var deras hem i över 50 år.
Lennart har alltid varit intresserad av sin omvärld, av att följa nyheterna, samt att kommunicera med andra människor. Han läste bland annat tyska, vilket han haft glädje av högt upp i åldrarna eftersom ett barnbarn bor i Berlin och familjen rest mycket i Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet. Det blev också en del resande i jobbet.
Dessutom var han i många år engagerad i studieverksamhet inom IOGT, ledde cirklar i olika aktuella ämnen.
– Jag har gillat allt som hållit skallen igång, och det tillsammans med min förmåga att se det roliga i det mesta – samt att jag fått vara frisk – tror jag bidragit till att jag fortfarande är i ganska bra form. Och jag har aldrig gjort mer än att lukta på alkohol, skrockar han.
Men på frågan om språkkunskaperna finns kvar skakar han bestämt på huvudet.
– Nej, det kan jag inte säga att de gör. Nu för tiden klarar jag mig å andra sidan bra med enbart svenskan.
Att följa världens skeenden har också det blivit svårare. Lennart ser gärna på tv och lyssnar på radion, men med försämrad syn och hörsel blir det inte så långa stunder. Efter besöken i matsalen på bottenvåningen är han mycket nöjd med att gå tillbaka till rummet för vila på sängen.
– Äta och sova, det är inte dumt. Och att försöka sköta sig i övrigt så man kommer till himmelriket så småningom.
– Man får vara glad och tacksam mot den högste att man fått vara frisk, och att man får bo så här bra. Här är det bara att trycka på en knapp så kommer de och gör allt de kan för att jag ska vara nöjd. Och jag har snälla och väluppfostrade barn och släktingar som håller kontakt med mig. Du hör, jag har ingenting alls att klaga på.