Familjen Eichlohn överlevde fasorna och kunde 1946 ta sig över från de östockuperade landområdena till väst.
Så småningom hamnade Heinz på yrkesskola utanför Hamburg där han utbildades till maskinmekaniker.
– Tyskland låg i spillror efter kriget och det var svårt att se någon framtid i landet. Jag var ung och ville ut, men när jag kom hem och sa att jag tänkte åka till Sydafrika blev mamma förtvivlad. Det slutade med att jag stannade hemma.
I stället vände Heinz blicken norrut.
Asea i Västerås sökte folk och Sverige, som inte låg så långt bort, var okej för modern.
– Asea tog emot oss med öppna famnen. Vi fick till och med en egen cykel av företaget. Efter några år ville jag ha löneförhöjning men fick svaret att eftersom jag var ungkarl så hade jag så jag klarade mig.
Det höll inte Heinz med om som i stället flyttade till Volvo i Köping och en mer välbetald anställning.
– I Köping träffade jag också Annikki. Nu har vi varit gifta i 57 år…
Men resan var inte slut här. Nästa etapp gick till Eskilstuna där Heinz 1962 började på Granlunds – ett företag där han trivdes storartat.
– Men när jag fick chansen att börja på AMU som yrkeslärare tog jag den och blev kvar i 24 år och 9 månader. Behörighet till tjänsten skaffade jag mig på Lärarhögskolan i Göteborg.
Sedan 1973 bor Heinz och Annikki Eichlohn i kedjehus på Ringvägen i Hällby.
Båda kom från krigshärjade länder – Heinz från Tyskland och Annikki från Finland och fann varandra i Sverige.
Tidigare ägnade Heinz en del fritid åt skytte. Först i Eskilstuna Skytteklubb och senare som jägare.
Det stora fritidsintresset är emellertid Frimurarna där han efter långt medlemskap får kalla sig riddare.
– Jag var med i Odd Fellow också, men numera räcker det med Frimurarna, en ordensloge som bygger på en kristen grund, säger han och tillägger:
– Jag delar gärna Wallenbergs motto ”verka men inte synas”. Det här är första gången jag medverkar i tidningen i samband med en högtidsdag så det känns lite ovant.