Reijo föddes 1942 i finska Tammerfors mitt under brinnande krig. Blott två år gammal forslades han som krigsbarn till Sverige och hamnade i västgötska Götlunda.
– Där blev jag kvar till 1954, då jag, 12 år gammal och efter sex år i skolan, återförenades med min mamma i Finland.
Att det känslomässigt måste varit väldigt svårt att efter tio år tvingas lämna sina svenska fosterföräldrar är något Reijo bara snuddar vid i samtalet när vi ses i hans knappt 20 kvadratmeter stora boggievagn.
– Det är klart att jag funderat. Bland annat på vart min biologiska pappa tog vägen.
1964 återvände Reijo till Sverige för gott. Han flyttade till Eskilstuna och fick tack vare en kvinnlig bekant hjälp till anställning på Sundby sjukhus. Hon arbetade på sjukhuset och rekommenderade Reijo för ledningen.
– Jag blev kvar i fyra år men hade under tiden hjälpt tjejens pappa att köra väghyvel. Eftersom jag var motor- och maskinintresserad kändes det som jag hamnat rätt i yrkeslivet. I fortsättningen arbetade jag som maskinist, ställningsbyggare, taxiförare och slutligen kranbilsförare.
Det blev också det sista jobbet och Reijo har en liten historia hur han blev anställd:
– Jag hade jobbat åt Roland Karlssons fasadfirma men nu körde jag taxi. Vid ett tillfälle fick jag en körning till Arlanda och det var just Roland som skulle på semester. Vi kom i samspråk om det tunga jobbet att montera byggnadsställningar och jag föreslog att de skulle köpa in en kranbil och föreslog att den kunde jag köra.
– Ett par veckor senare ringde dom och hade köpt kranbilen och erbjöd mig anställning igen.
Motorintresset har alltid funnits hos Reijo och det innebär bland annat att han är en säker gäst på folkracetävlingar i Ekeby och på speedwaytävlingar i Gröndal.
– Speedway är kul men jag hoppas att Smederna tar sig upp i högsta serien igen. Det är där dom hör hemma.
I husvagnen har Reijo allt han behöver. Vagnen är strategiskt placerad i omedelbar närhet till servicehuset – en plats som han naturligtvis ”abonnerar” på efter två decennier som kund på campingen.
– Jag kan inte tänka mig en vackrare plats. När belysningen tänds i Vilstabacken är det bedövande tjusigt.
70-årsdagen infaller i morgon men firas i kväll i campingens samlingslokal.