Sten var tolv år när familjen flyttade till Eskilstuna:
– Jag brukar skämta och säga att alkoholen förde mig hit. Pappa Hilding var nämligen butikschef på Systembolaget. För att få upp lönen var enda sättet att söka tjänster i större butiker och Eskilstuna hade på den tiden landets näst största systembolag.
Vaggan stod annars i Malmö och de skånska rötterna har han inte ryckt upp. Tvärtom är det Malmö FF som gäller i alla väder och Norrland börjar enligt Sten redan i Skånes Fagerhult på gränsen till Småland…
Nu har han bott här i snart 60 år och några planer på att återvända söderut har han inte.
Sten Elmgarts yrkesbana stavas bank. Sedan han tagit handelsstudenten fick han en tjänst på Handelsbanken som sekreterare åt direktör Walfridsson:
– Det var en perfekt plats att börja på. Jag fick ju en unik insyn i precis allt som avhandlades. När jag åtta år senare kom till sparbanken hette direktören Åke Jansson och han var även ordförande i Svenska Sparbanksföreningen. En utmärkt mentor.
Sedan sparbanken fusionerats och till slut köpts upp av Sparbanken Rekarne fick Sten avtalspension för tio år sedan.
– Andra i samma situation tog nya jobb och tjänade bra. Jag blev ordförande i Eskilstuna Jazzklubb, men det ångrar jag inte en enda minut. Vi är ett fantastiskt gäng på 35 personer som alla arbetar ideellt.
Sten är motorn i föreningen som arrangerar 45 konserter, har 1000 medlemmar och av Statens kulturråd rankas som nummer fyra bland landets 100 jazzarrangörer.
– Eskilstuna har ett fantastiskt rikt kulturliv och det tror jag inte alla förstått. För en kulturmänniska måste det vara perfekt att bo här. Skulle man händelsevis sakna något ligger dessutom Stockholm bara en timme bort.
När Sten tog över ordförandeklubban i Jazzklubben skissade han på en 5-årsplan där konserterna skulle bli fler, medlemsantalet öka och kassan stabiliseras. Redan efter tre år var målen uppfyllda och föreningen är i dag stabil på alla sätt.
– Vi har pengar för att ta en smäll, men visst kan det kännas litet skakigt ibland. För en del artister måste vi upp med 100 000 kronor.
Drömartisten heter Keith Jarret, amerikansk pianospelare:
– Om jag kan få 150 personer att betala 2 000 för biljetten kan det kanske gå, funderar Sten.
En annan drömartist var Monica Zetterlund:
– Hon gjorde sin sista livekonsert hos oss. Datumet var 19/9 1999 klockan 19.
Jazzklubbens och Stens arbete har också uppmärksammats från olika håll. 1999 utsågs Eskilstuna till Årets jazzstad. Sten själv har fått Eskilstunas musikpris, Eskilsstatyetten och Landstingets kulturstipendium.
– Men jag tycker ändå att kulturen i proportion till idrotten får för små bidrag. Det heter Kultur- och fritidsnämnden, men det är inte rättvisande.
Jazzklubben gör också en stor insats för många unga musiker med sina ”jamkvällar” då den som vill får spela med kvällens husband.
– Det är ett bra tillfälle att få ställa sig på en scen och spela inför publik – ett uppskattat sätt att rekrytera nya musiker. Sex gånger om året ”jammas” det. Satsningen har gett eko i hela landet och jag får ofta berätta på vilket sätt vi arbetar.
Vad betyder jazz för dig?
– All bra musik är jazz i mina öron.
Hinner du med något annat än Jazzklubben?
– Nej, faktiskt inte. Jag har väldigt många intressen och är rejält nyfiken. Idrottsintresset fick jag från pappa som bland annat var ordförande i Västervik. Samma med intresset för vin (Sten har aldrig köpt en vinbox) och matlagning. Konst är också kul liksom golf som jag spelar alltför sällan.
Familjen?
– Magda (de träffades för 50 år sedan och har varit gifta sedan 1966) är fantastiskt förstående. Hon är också engagerad i jazzklubben, som tur är, för annars skulle vi inte ses särskilt ofta…
Det hörs inte att Sten Elmgart har sina rötter i den skånska myllan. De himmelsblå MFF-färgerna hyllar han dock kraftigt när han upplyser om att 1979 var Malmö FF i Europacupfinal (föregångare till Champions League) men föll mot Nottingham Forest med 1-0.
– 1979 var ett bra år. Då bildades nämligen Eskilstuna Jazzklubb också.
Hur länge tänker du hålla på?
– Ja, säg det. Jag skulle vilja spela mera golf och kanske få tillbaka mitt singelhandicap. Men som jag sa inledningsvis – det är för himla kul med Jazzklubben.