– Jag tvivlade många gånger och tänkte lägga av. Som tur var har jag alltid fått bra stöd av min familj som sa till mig att kämpa vidare för då skulle jag lyckas.
– Jag var liten och växte till mig först när jag var runt 17 år. Tränarna sa ofta att jag hade bra färdigheter med bollen och så, men att det var för lätt att flytta på mig och att det fanns andra spelare som var bättre och starkare.
Vi träffar Uniteds senaste värvning på Tunavallen på torsdagsförmiddagen. Sent på tisdagen kom Chloe (uttalas Klowi) till Sverige från Rio och på onsdagskvällen spelade hon en kvart i cupmatchen i Örebro.
– Jag har aldrig varit med om att spela match när jag knappt har träffat lagkamraterna. Vi sågs när vi skulle sätta oss i bussen, det var lite som "Hej, jag heter Chloe, jag tänkte spela med er", ha ha.
Med sig har hon flickvännen Jasmine som också är från Sydney och drömmer om att få vara med i OS i softboll 2020.
– Jag är här i fyra dagar men måste tyvärr åka dagen innan första seriematchen, berättar Jasmine som övertygar Chloe att gå med på fotograf Nilssons bildidé att ställa sig på händer för att illustrera att hon kommer från landet down under.
Lite jetlag finns kvar och nya hemstaden har Chloe inte hunnit utforska ännu. Men räkna med att hon ska göra det.
– Även om det är mycket mindre än Sydney ser det mysigt ut. Jag gillar när det finns många äldre hus och så verkar man kunna cykla till allt här. Däremot är jag lite orolig för vintern, jag har hört att det kan bli väldigt kallt.
Chloe har skrivit på för höstsäsongen och när hon signerade kontraktet tidigare i somras blev det förstås flitigt sökande på internet om staden och klubben. Däremot inget om den jättestora mygga hon tyckte sig se när hon väntade på inhopp i Örebro.
– Den var så här stor, säger hon och måttar upp rejält.
– Den hade långa ben också. Jag tror det var en mygga i alla fall, de andra verkade mest tycka jag var lite fjantig men jag blev rädd ...
Åter till fotbollen och den tuffa kamp Chloe har fört för att nå dit hon nu är. När hon inte kom med till Australiens kvaltrupp inför VM 2015 la hon ner.
– Jag stack iväg på backpacking i tre månader. Jag lämnade fotbollen helt och tränade inget sånt utan hann resa till många olika länder. Men när jag kom hem kände jag bara "vad sysslar jag med, det är OS snart och jag måste försöka". Så jag pratade med förbundskaptenen, vi känner varandra väl eftersom han tränade mig under skoltiden också. Han sa att det enda han kunde erbjuda var en chans. Då gav jag verkligen allt, var noga med alla små detaljer och när jag kom med i OS-truppen kändes det fantastiskt.
Hur var upplevelsen i Rio?
– Magisk. Vi var kvar ända till avslutningsceremonin och hann se lite annan idrott, bland annat var jag på plats när Usain Bolt tog guldet på 200 meter. Det enda som grämer oss lite är att vi var så nära att slå ut Brasilien. Det var en otrolig match med 52 000 åskådare och alla skrek.
Chloe spelade i alla Australiens fyra matcher, hon startade i två av tre i gruppen och blev inbytt tidigt i kvartsfinalen som blev ett jättedrama med straffläggning. Hon tog sitt lands sjunde (Brasilien vann efter omgång åtta).
– Alla säger att promenaden fram till straffpunkten är den längsta som finns. För mig gick den snabbt och sen hade jag länge haft en känsla att jag skulle göra mitt första landslagsmål i den matchen. Det gjorde jag också, konstigt nog var jag inte nervös trots att vi hade varit utslagna om jag missat.
Desto mer skakig var Jasmine på läktaren.
– Jag minns inte ens om jag vågade titta när hon sköt. Men väldigt skönt att det blev mål, jag hade inte orkat höra gnället om "jag svek mitt land" annars, säger hon skämtsamt till Chloe.
Den offensiva mittfältaren är laddad för Damallsvenskan och förstås Champions League vilket bidrog till att hon valde United.
– Det kändes som en proffsig klubb och tränaren Viktor (Eriksson) var väldigt trevlig. Jag hade anbud från någon mer klubb också. Att jag kom till Sverige berodde mycket på min landslagskompis Tameka Butt i Mallbacken. Hon sa att det är en bra liga och att det vore ett bra steg i min karriär.
När Chloe Logarzo spelar syns en rejäl tatuering på ena armen. Men det är inte hennes enda.
– Nej, jag har fem fast den är störst. En uggla jag döpt till Travis. På ett annat ställe har jag nummer 188, eftersom jag blev den 188:e damspelaren att representera Australien i fotboll. Jag ska skaffa fler också, definitivt OS-ringarna som nog hamnar på insidan av ena armen. Det skulle bli den enda tatuering som min mamma uppskattar ...
Vilken roll i United tror du att du får?
– Jag har förstått att det är hård konkurrens om platserna och det gillar jag. Man ska inte kunna komma in och vara säker på speltid. I gruppen vill jag vara en de andra känner att de kan lita på, en som alltid gör allt för laget. Fast jag kommer inte att vara den som skämtar mest, jag är dålig på det.
Stämmer det, Jasmine?
– Alltså, Chloe är rolig för att hon inte är rolig. Hon försöker ofta men det lyckas inget vidare och just därför blir det kul ...