Solen skiner när vi träffas vid lunchtid på Espresso House. Det är årets dittills varmaste dag i Eskilstuna och mindre än en vecka kvar till den damallsvenska premiären.
– Ska vi sitta ute, säger Marija när vi hälsat och står i kö för att beställa.
Hon väljer en slät kopp kaffe. Jag tar en frapino mocka med grädde.
– Jag är vegan, förklarar Marija och smakar på det svarta innehållet i muggen när vi slagit oss ner vid ett bord i skuggan.
– De flesta blir veganer på grund av behandlingen av djuren. Det håller jag med om men jag är mer inställd på hur dåligt kött är för oss. Det funkar kanske inte för alla att vara vegan. Jag testade för flera månader sedan och kände mig bra. Sedan har jag fortsatt.
Maredinho, som hon kallas och även heter i andranamn, har alltid älskat fotboll och hennes bakgrund kan liknas lite vid Zlatan Ibrahimovics.
– Jag växte upp i Stenhagen, det är typ som Rosengård fast i Uppsala. Jag spelade med killar hela tiden. De tog in mig eftersom jag sköt jättehårt. Styrka imponerar ju på en del killar, säger Marija och skrattar.
– Vi kallade det för latjfotboll. Vi spelade hela tiden.
Men livet i stadsdelen har präglat henne.
– Jag kunde vakna mitt i natten av att det brann en bil på gården utanför och att det var fullt med poliser överallt. Det var rasism och bråk. Jag var inte inblandad utan spelade bara fotboll men jag såg ju allting som hände.
Hon pratar mycket. Om det mesta. Men bakom den självsäkra ytan finns en rätt blyg tjej.
– Det går bra när vi sitter så här men är det flera blir jag tyst. Det första Pia Sundhage sa när jag kom till landslaget var att "du måste prata mer".
Fotbollskarriären tog fart ordentligt med allsvenskt spel i Kristianstad och därefter en flytt till England och storklubben Chelsea. Ändå valde Marija att lämna London efter bara ett år för Eskilstuna.
– Allt handlar om att vinna titlar. Jag hade vunnit det jag kunde (både ligan och cupen) med Chelsea förutom Champions League.
– Eskilstuna har en vision som få lag har. Det finns en vinnarmentalitet här både på träningar och matcher. De lyckas få ut det bästa av oss och de spelar en bra fotboll som jag trivs med. Att det är mycket boll involverat om du förstår vad jag menar. Och Viktor (tränare Eriksson) förstår fotboll. Det är som en organiserad lek och det gillar jag.
Under försäsongen har Banušić, som balanserar på gränsen till A-landslaget, gjort nio mål varav tre i Svenska cupen. Men någon press att ersätta allsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit som fixade 18 seriemål i fjol har hon inte.
– Nej. Gaelle gjorde ett jättestort jobb här och var skicklig. Många tror, som du, att jag ska ersätta henne. Jag ser det mer att det viktigaste är att vi spelar den fotboll vi vill. Det är ett kollektivt spel, det är tre poäng i varje match som räknas och då spelar det ingen roll vem som gör målen. Sedan är det alltid jättekul att göra mål, det är den bästa känslan som finns.
En bit bort från uteserveringen står en man och fyller Kungsgatan med vemodig dragspelsmusik.
Den gröna krokodilen på Marijas tröja innanför den svarta kavajen ger en perfekt kontrast tillsammans med de svarta jeansen, de svarta skorna och de svarta glasögonen i pannan.
– Svart och rött är mina favoritfärger men blått gillar jag bäst. Titta på himlen så fint det är.
– Hej, säger Marija plötsligt och växlar några ord med en kvinna som är på väg att passera.
– Helt otroligt, det här är en tjej jag spelade fotboll med i Gamla Upsala, förklarar Maredinho när de gamla lagkompisarna gett varandra löften om att försöka ses någon gång.
Hon skiner upp igen.
– Jag måste bara berätta en sak ... när jag var sju år spelade mitt lag en match i Uppsala. Jag, som hade långt hår i fläta, och en annan kompis till mig var anfallare. Vi vann med 10–0. Jag gjorde nio mål och hon ett. Efteråt kom motståndarlagets föräldrar fram och krävde att få se våra pass. Vi tyckte bara det var roligt men våra föräldrar tyckte att det var förnedrande.
Marija får syn på Uniteds marknadsansvarige, Bengt Gustafsson, som häftar upp matchaffischer en bit därifrån.
Hela situationen börjar likna en film. Inte konstigt kanske med tanke på att mitt sällskap älskar den konstformen och gärna vill bli regissör.
– Det skulle vara kul att göra något sådant. Jag vill förmedla ett budskap genom tankar och känslor.
Hon har även skrivit en roman på flera hundra sidor men än så länge är den bara för hennes egen skull.
Vi börjar prata om Chelsea igen. Om ett nära möte med José Mourinho, ett trevligt samtal med Eden Hazard, hur nära det var att hon skulle ha blivit påkörd av brasilianske stjärnan Oscar och hur grannen John Terry alltid vevade ner rutan på sin bil och frågade hur läget var när han fick syn på Marija och några andra damspelare.
– Han bodde visserligen i sin 40-miljonersvilla och vi i ett vanligt hus. Men alla var verkligen jättetrevliga och ingen var det minsta divig. Klubben var som en stor familj.
Ibland slinker några engelska ord in i samtalet. Marija blir smått generad.
– Det första Viktor kallade mig när jag kom hit var en svensk hollywoodfru, säger Maredinho och skrattar innan hon svarar på frågan vad den stora skillnaden mellan United och Chelsea är.
– Fördelen för Eskilstuna är att de har en fantastisk arena och det är mycket mer publik här. De hörs i England också och där köper de kanske lite mer tröjor men Eskilstuna och Chelsea är ganska lika annars.
Hon tror att lönerna generellt sett är bättre i Englands största klubbar än de svenska. Men pengar är inte allt.
– Jag är rik. På glädje, kärlek och inspiration för att göra det jag älskar, säger Marija när vi bytt till en soffa inomhus i stället.
Hennes stora idol är Ronaldinho. Så har det alltid varit även om hon har andra förebilder också. Den forne storspelaren från Brasilien ligger tillsammans med Marijas far bakom hennes andranamn.
– När jag började spela fotboll som sex-sjuåring älskade jag Ronaldinho. Under en match hörde jag pappa skrika Maredinho. Sedan dess har alla vänner och min familj kallat mig det och namnet står i mitt pass. Chelsea föreslog att jag skulle ha det på tröjan men i Kristianstad fick jag inte. De tyckte kanske att ingen skulle få sticka ut.
Marija tror på ett bra år för hennes nya klubb och innan vi skiljs avslöjar hon en alldeles speciell sak inför premiären mot Djurgården i morgon.
– Jag har haft en dröm sedan 2001 när jag såg Rivaldo, han spelade i mitt favoritlag Barcelona då, göra ett hattrick mot Valencia. Det sista målet kom på en bicicleta och sedan dess har jag tränat på att göra det. Vet du hur ont det gör?
– Nu känner jag ingen smärtan längre när jag landar och jag vill gärna göra ett bicicletamål i Allsvenskan i år. Jag hoppas Annica Svensson, Elina Johansson, Emma Jansson, Olivia Schough eller någon annan slår det där efterlängtade inlägget.