Ylletröjan och raggsockorna är fulla med mossa, barr och annat skit. Att försöka få bort skräpet från kläderna är irriterande, enerverande och tröttande. Ögonen svider av röken från nattens eld och knottbetten kliar. Allt jag gör är tröttsamt och jobbigt. Jag har inte ätit något vettigt på två dagar. I morse slumrade jag några timmar utanför bivacken efter att elden slocknat.
Tankar och tvivel kommer om varför jag över huvud taget är här i skogarna mellan Sundsvall och Östersund. Jag längtar hem till familjen och efter riktig mat, nu saknar jag verkligen mina nära och kära.
Det är näst sista dagen på överlevnadskursen som arrangeras av Svenska överlevnadssällskapet, SÖS. Vi är en grupp på 22 personer som under veckan har lärt oss om ätbara växter, redskap, fibrer, skinn och om hur kroppen reagerar vid svält. Men också om hur man gör upp eld, bygger bivacker, om orientering och mycket annat.
Men utan mat blir allt så tungt. "Varför anmälde jag mig till den här självplågarkursen", tänker jag ena stunden. "Det är helt underbart att vara här", tänker jag nästa.
Anledningen till att jag anmälde mig till kursen var att jag ville lära mig hur man kan leva i skogen på det naturen har att erbjuda i form av ätbara växter. Jag ville helt enkelt prova på en överlevnadssituation i praktiken.
Och jag är inte ensam om att vilja lära, intresset för överlevnadskunskap är brett. Bland deltagarna, som kommer från hela Sverige, finns alla sorter, från de med bred erfarenhet, vanligt friluftsfolk, läkare och militärer till äkta soffpotatisar.
Kursledaren Pär Leijonhufvud konstaterar att intresset för överlevnad i naturen bara ökar, men motiven varierar.
– Många vill ta ett steg till och göra sitt friluftsliv så enkelt som möjligt och klara sig på det som finns i naturen. Sen finns det säkert de som inspirerats av Bear Grylls eller liknande tv-program, säger han.
Bear Grylls eller andra machomänniskor lyser med sin frånvaro i vår skog. De flesta på kursen är ödmjuka inför den magra vistelsen ute hos moder natur. Och en hjälpande hand är aldrig långt borta. Trots bristen på mat är humöret gott och skrattet nära. På kvällarna sitter vi runt elden och snackar, täljer och myser. Jag trivs som fisken i vattnet.
Under växtlektionerna är vi som vetgiriga barn. Vi får höra den ena nyheten efter den andra om vilka växter man kan äta och inte. Vi är vuxna människor, men känner oss som analfabeter på området. Vi lär oss om växter som för några hundra år sedan var en självklarhet för en fyraåring. Nyttig kunskap som har fallit bort i vårt moderna och sårbara samhälle.
Jag inser hur otroligt bra kursen är för att lära sig hur kroppen fungerar under förutsättningar jag aldrig varit med om tidigare. Mina frågor besvaras av duktiga instruktörer som finns vid min sida och jag får bra kunskap och erfarenhet om hur jag ska överleva några dagar i skogen.
En otrolig frihet sjunker in i mitt bröst och jag blir varm i hela kroppen. Jag är fri. Och det är väl där som känslan från överlevnadskursen till slut landar. Kunskap ger frihet.
På hemvägen kommer jag på mig själv att sitta och titta efter ätliga växter utmed vägkanten. Det är inte längre en matta av grönt. Jag ser flera växter som jag käkat under veckan. Nu är de inte bara ogräs för mig, någon har helt plötsligt öppnat dörren till skogens skafferi.
Väl hemma med familjen sitter jag framför en tallrik fylld till bredden av godsaker. Jag ser på maten med nya ögon. Allt på tallriken kommer från naturen, visserligen köpt i en affär. Maten består av grillad kyckling, råstekt potatis, blandad sallad med vinägrett. Men likväl så kommer allt i grunden från naturen. Jag äter med ödmjukhet. Hade jag lyckats få ihop en tiondel av det jag har framför mig under kursen så hade det varit som ett julbord i skogen.
Grundkurs i överlevnad finns både på sommaren och vintern. Jag har så klart redan anmält mig till vinterkursen och nästa helg ska jag lära mig mer om jakt och fiske med gamla metoder.
Överlevnad är livet.