Dubai är emiratet som ger den ohämmade konsumismen ett plastiksvullet ansikte. Här är allting störst, längst och mest – och lagom ett helt okänt begrepp. Världens högsta byggnad, världens största shoppingcenter och världens högsta hotell står uppradade i stadskärnan.
Skattesatsen är noll procent, och mängder av utländska företag har etablerat sig där.
Men det finns en annan sida.
Till skillnad från i Sverige finns i Dubai ingen strävan att integrera utrikesfödda personer i samhället. Tvärtom dikterar det så kallade Kafala-systemet att alla icke infödda tappar sitt uppehållstillstånd om de förlorar sitt jobb, eller väljer att byta arbetsgivare.
Emiratet Dubai är kort sagt en diktatur, där shejk Mohammed gör som han vill. Att komma till Dubai för att arbeta är att avsäga sig sina demokratiska rättigheter för ett ökat ekonomiskt välstånd.
Ingen press- eller yttrandefrihet existerar. Inga demokratiska val – eller rätt att organisera sig fackligt – finns. Under en undanskymd lunchpaus lägger vår lankesiske guide alla tillrättalagda fraser åt sidan och berättar om hur strikt hans arbetsgivare reglerar vad han har tillåtelse att säga.
Värst slår bristen på rättigheter mot de redan utsatta. Ta till exempel byggarbetarna! Dessa kommer företrädesvis från länder som Indien och Pakistan. Till Dubai lockas de med löften om högre lön och bättre villkor än vad som sedan visar sig vara fallet. De anländer vanligen också med en skuld till rekryteringsagenten i hemlandet.
För att skapa alla de landmärken som Dubai har gjort sig känt för får byggarbetarna – efter otaliga arbetstimmar – cirka 1500 kronor i månaden. De saknar faktiska möjligheter att förbättra sin situation, och självmordsfrekvensen är hög. Medan västerländska anställda badar i lyx, försöker medborgare från tredje världen krampaktigt hålla sig flytande.
Med shejkens goda minne byggs Dubai upp under slavliknande villkor, bekanta från de bärplockarskandaler som skapat stora känslosvall i Sverige.
Det är visserligen sant att handel genererar välfärd. Det utbyte av resurser som handel medför är en förutsättning för att bryta fattigdomscykeln i tredje världen. Det vore dock för enkelt att avfärda situationen i Dubai med ett nyliberalt "om de inte skulle få det bättre än i hemlandet skulle de inte vara där". Individens fria val förutsätter nämligen tillgång till korrekt information om exempelvis löner och villkor. Och grundläggande mänskliga rättigheter bör man därtill inte kompromissa med.
Det vore önskvärt att de utländska storföretag som etablerar sig i Dubai tog ställning för de mest utsatta personernas rättigheter. Pengar pratar i Dubai – och vem skulle annars shejk Mohammed lyssna på?
Det är dags för svenska företag att börja prata om den svenska modellen. Också i Dubai.
Lucas Hermans, trainee på Liberala Nyhetsbyrån.