Flygtiden mellan Sverige och Sankt Petersburg uppgår till någon dryg timme. Det mentala gapet känns avsevärt längre – och har de senaste månaderna blivit allt större.
Världen har under det senaste halvåret bevittnat hur ett folkligt uppror fällt en ryssvänlig regim i Ukraina. Ryssland har annekterat Krim och klargjort att den stora nationen i öst är beredd att skydda alla etniska ryssar i närområdet.
Den framtiden såg knappast någon för sitt inre när Eskilstuna fullmäktige 1998 beslutade att ingå ett vänortssamtal med kommunen Gattjina, en förortskommun till Sankt Petersburg med cirka 80 000 medborgare. Då, sju år efter Sovjetunionens kollaps, betraktades Ryssland som en löftesrik samarbetspartner. När Eskilstuna firade sitt 350-årsjubileum 2009 satt en delegation från kommunen bland vänortsgästerna. En av dem var Alexandr Sverdlin, en företagare inom delikatessindustrin. Sedan 20 år tillbaka importerar han exklusiva ostar som säljs i hans egna butiker på den ryska marknaden.
På bordet i mötesrummet har det dukats upp krämiga ostar från Vitryssland, Tyskland, Österrike och Ukraina. På kylskåpet fastnar blicken på en kylskåpsmagnet med den omisskännliga loggan: Parken Zoo.
– Det som händer just nu är inte alls bra för business, säger Alexandr och syftar på att rubeln fallit i värde sedan Rysslands annektering av Krimhalvön.
– Det har blivit dyrare för mina tillverkare vilket innebär att vi tvingas ta ut högre priser i butikerna. I längden är det osäkert om våra kunder, men de låga löner vi har i Ryssland, kommer fortsätta handla.
Alexandr jobbade som ingenjör på ett statligt företag när Sovjetunionen kollapsade 1991. Över en natt blev han tvungen att hitta en annan inkomst.
I dag är han en framgångsrik affärsman med 130 anställda. Alexandr är en av dem som lyckats i det ryska samhället, ändå är han kritisk till de växande klyftorna. En annan politik måste till för att utjämna skillnaderna mellan rik och fattig, anser Alexandr. Men på en punkt ställer hans sig helhjärtat bakom Vladimir Putin.
Ukraina och Ryssland hör ihop, säger han.
– Förra presidenten Janukovytj var inte bra för Ukraina, men regimen som efterträtt honom är inte heller bra. Jag kan inte förstå att EU bjuder in Ukraina i förhandlingar, det är ett gäng antisemiter och banditer.
Flera av företagets anställda har rötter i Ukraina. Elena Podvjazkina, själv från Ukraina, har dagligen telefonkontakt med sin syster som bosatt i landet med sin familj.
– Min systers 23-årige son knivhöggs på stan - bara för att pratar ryska. Han mår bättre men jag är ständigt orolig.
Åsikterna om den ryska inblandningen i Ukraina delar den lilla staden. Elena Ivanova är rektor på en grundskola, där Alexandr själv gick i skola som ung. Hon tar emot bakom det jättelika skrivbordet på rektorsexpeditionen.
Även här är Ukraina på tapeten. Många lärare har sina rötter i grannlandet.
– Ryssland borde aldrig ha tagit över Krimhalvön, säger hon. Fast USA och EU borde inte heller blanda sig i detta. Men min man har en helt annan uppfattning. Det är många här på skolan som har släktingar i olika delar av Ukraina - och vi har alla olika åsikter.
– En sak är i alla fall säker: Allt som sägs på tv överensstämmer inte med verkligheten.
Under fem år har skolan varje sommar tagit emot amerikanska studenter mellan 15 och 17 år för ett språkutbyte.
– Eleverna lär sig ryska och bor i ryska familjer, de öppnar sina sinnen och får vänner. Men i år har det varit enorma problem för barnen att få visum. Det är löst nu, men visst påminner det om hur det var under Kalla kriget.
Elena Ivanova har varit rektor för skolan i nio år. En av hennes första åtgärder var att återinföra skoluniformen, som försvann vid Sovjetunionens kollaps 1991.
– De sociala skillnaderna mellan barnen på skolan är oerhört stora. Vissa barn har föräldrar som dricker, som saknar jobb och som inte är särskilt engagerade. Andra kommer från väldigt rika hem. Jag tyckte inte det skulle synas i barnens klädsel.
Reglerna på skolan har skärpts. Förseningar tolereras inte, det ska råda tystnad i klassrummen och mobiltelefoner under lektionstid är förbjudet. Elena säger sig vilja inlemma det bästa från kommunisttiden – med moderna tankar om jämställdhet mellan könen.
– Jag vill stötta mina kvinnliga elever att sträva efter en karriär. Som rektor vet jag att kvinnor i ledande ställning måste jobba dubbelt hårt som en man. Ibland är det nedslående att se att mina anställda kvinnliga lärare, som tjänar dubbelt så mycket som sina män, ändå är underordnande sina makar.
– Många tjejer får enbart höra att de ska bli duktiga mödrar och fruar. Jag ger dem budskapet att sträva efter en karriär.