Det var i november som Sixten flyttade in på Liljedalshemmet i Gnesta. Redan från början var han orolig över om han skulle få den hjälp han önskade. Kommunen lovade det, men klargjorde också att bemanningen var lägre på Liljedalshemmet än på sjukhuset där pappan vårdats innan för sin sjukdom.
– Larmet var en huvudfråga för oss med trygghet och allt vad det innebär. Vi fick inget tydligt svar så jag åkte själv ner och kollade på lokalerna och rummet och fick veta av enhetschefen att det fanns ett egeninstallerat rörelselarm. Det kändes bra och vi skakade hand på det, säger sonen Erik.
Redan efter en vecka påtalade Erik en del brister i vården. Det ska ha viftats bort av enhetschefen. Efter det började Erik att dokumentera sin pappas vardag. Det är en dyster dokumentation som bland annat vittnar om utebliven hjälp efter larmning och hur andra boende tar sig in i rum där de inte ska vara.
Tre dagar efter julafton svimmar Sixten när han återigen inte får tillräckligt snabb hjälp att göra ett toalettbesök och han på eget bevåg försöker ta sig upp ur sängen. Några plastdunkar dämpar dock hans fall. Sixten får ytliga skärsår, men hans galldränage lossnar och han får åka till Eskilstuna lasarett för att man ska kunna operera tillbaka dränaget. När Sixten är tillbaka från sjukhuset efter operationen pratar Erik igen med enhetschefen som enligt Erik sa att "så här ser det ut på alla sjukhem och sjukhus. Ingenstans kommer man direkt när någon larmar".
– Man hörsammar inte larmet eftersom det piper hela tiden oavsett om någon larmat eller ej. Det är en konstant känsla av otrygghet. Det minsta man kan begära är att larmet fungerar. Min pappa kommer aldrig tillfriskna från sin cancer, jag har nog med det, säger Erik.
Den nionde januari träffade Sixten en sjuksköterska som uppmanar pappan att blåsa i en visselpipa om trygghetslarmet inte fungerar. Under SN:s samtal med Erik berättar också Sixten att en annan boende själv har installerat ett larm i sitt rum som går ut i korridoren.
– Det här är en sådan småsak, men dessutom är det vi som ska behöva gå och köpa en visselpipa. Jag frågade ledningen om hur länge det har varit så här och man svarar två-tre år. Jag har pratat med andra inom kommunen och jag skickas bara runt. Ingen tar något ansvar. Då finns det bara en sak kvar, och det är att göra en sådan här anmälan.
Socialnämndens ordförande Birgitta Brus (S) hade på fredagseftermiddagen inte läst anmälan men svarar på frågan om det är okej att de boende på kommunens särskilda boenden ska behöva använda en visselpipa för att göra sig hörda.
– Nej, ett rakt nej. Att det skulle vara såhär dåligt i dag är inget jag hört något om.
Enhetschefen för Liljedalshemmet har avböjt att kommentera anmälan eftersom han ännu inte läst den.
Eriks pappa har nu blivit flyttad till ett annat boende.