Värmen dallrar strax ovan marken, Jessica Monasdotter rättar till den vita hatten och stryker med handen under manen på en av hästarna hemma på Frejesgård strax utanför Gnesta. Det syns på henne att hon lever drömmen. Den dröm hon har haft sedan barnsben. Tillsammans med maken Fredrik Furman driver hon Kigermustanger och var först i Sverige med att adoptera amerikanska mustanger från det vilda.
– Jag har alltid varit en hästtjej och drömmen om de vilda mustangerna har alltid funnits. Det känns så häftigt att vi står här i dag med nio stycken, och två har vi adopterat direkt från Burns Oregon.
Men resan har varit lång. När Jessica och Fredrik träffades hade de båda levt helt andra liv. Det var först när Jessica introducerade sin då blivande make för hästar som en konkret plan började ta fart.
– Vi var på en kurs över ett veckoslut och efteråt visste jag, vi var tvungna att göra det här. Klart vi skulle ha en gård med hästar! säger Fredrik.
Först höll de till i Mölnbo, det var dit parets första vilda mustanger kom 2011.
– När vi åkte till USA hade vi bestämt att vi skulle ta hem en häst. Men väl där blev vi osäkra, tänk om den vi tänkt oss gick till någon annan? Då valde vi ut två och kom hem med båda.
Sedan dess har de lämnat Mölnbo bakom sig och jobbar istället med att bygga upp sin egna lilla ranch i Täslinge.
– Vi var ute och åkte för att se om det fanns något bra ställe att bygga på. När vi klev ur bilen högg magkänslan till. Vi kände att det här var rätt, ändå in i benmärgen. Då fick det bli så. Nu bor vi här och bygger upp lite i taget. Själva stalldelen är inspirerad av en lada i Texas, det ska vara ordentliga balkar och kännas genuint. Vi vill inte ha något industriellt, säger Fredrik.
Hästarna går i lösdrift vilket innebär att de har en stor yta under tak där de kan ta skydd, men de kan komma och gå som de vill ut i den stora hagen som sträcker sig längre bort än ögat kan se.
– Det blir lugnare såhär, socialt passar det hästarna bättre än att stå boxade, säger Fredrik.
Alla mustanger är av färgen black och är relativt kompakta i kroppen. De blir 145-155 centimeter höga och räknas därför inte sällan som ponnys. Men det är inte fysiken som fått Jessica och Fredrik så frälsta.
– Nej, det är något speciellt med de här hästarna. Det är som att det märks att människan inte varit inblandad. De är alerta, sociala och nyfikna. De tycker om att vara med och är väldigt självsäkra, vilket säkert är en egenskap som behövs för att de ska klara sig ute i det vilda, säger Jessica.
– De är väldigt roliga att umgås med, fyller Fredrik i.
– Även om det såklart är speciellt att ha en ras som är ovanligt så hoppas vi att fler ska få upp ögonen för mustangerna. Det är väldigt trevliga hästar.