En tysk marsch, en briljant ouvertyr av Kabalevsky, ett Porterstycke med sobert saxofonsolo och mondän salongselegans inledde konserten. Lumbyes kända Jernbanegalopp föregick ett i mitt tycke överlastat arrangemang av Alice Tegnérs visa Ute blåser sommarvind, som mera klingade amerikansk storbandsmusik, modell Las Vegas.
Ett underhållningsstycke av Coates klingade okomplicerat, följt av Borgs Laerkekvitter, ett stycke norsk romantik för två piccolaflöjter och orkester, ett virtuost tolkat drillsvärmeri dock i bästa Lumbyestil! Vad som kunde ha uteslutits var ett ointressant Dolly Parton(!)potpurri, - till förmån för annan musik-vad det nu har med militärkårsrepertoar att göra. Det bästa med det stycket var sluttakten…
Joel Engströms marsch Stegen till härligheten måste ges högt betyg: En rapp och klangfull marsch, begåvat skriven, originell och högst spelvärd.
Att ha Sörmlandsmarschen som slutnummer vid dessa Gripsholmskonserter är ett axiom men den bör då kallas vid detta namn och inte benämnas P 10:s marsch. Rätt skall vara rätt!
Dirigenten Emil Björklund avslöjade en fin och ekonomisk slagteknik och höll samman sina musiker med säker hand. Björklund betonade att man medvetet bjöd på så kallade örhängen, om nu det kan beskyllas för att vara publikfrieri. Ett par preussiska eller svenska marscher hade inte suttit fel i programmet, Dolly Parton får ursäkta!