Ingerth Rydberg Lundkvist är 72 år och pensionerade sedan några år tillbaka. För åtta år sedan köpte hon ett hus på Nygatan i Hälleforsnäs. Ett köp hon bara har haft problem med.
– Det första jag märkte var att vattnet var gult. Efter mycket om och men bytte de ut rören som var helt sönderrostade. Knappt några rör kvar alls, men det är en annan historia, säger hon sittandes vid köksbordet och pekar ut på gatan där de grävde.
Framför henne ligger en faktura. Det kommer från ett laboratorium i Uppsala som ska göra tester på jordprover hon har skickat dit för några veckor sedan.
– Svaren skulle komma i mitten av november men jag tror att jag redan vet några av de, säger Ingerth Rydberg Lundkvist.
Anledningen till att hon skickade in prover tog rot för flera år sedan.
– Det var för tre år sedan när jag skulle plantera ett körsbärsträd. När jag hade grävt ner en bit i jorden såg jag något blått som låg där nere. Jag visste inte var det var för något, men det såg ut som glasstenar och var himmelsblåa, säger hon.
Först på våren därpå började Ingerth Rydberg Lundkvist ana oro.
– När trädet skulle blomma hände det ingenting. Det var tvärdött. Jag grävde upp det och roten såg helt vanskapt ut.
Efter lite efterforskning kom hon till insikt att det skulle kunna vara det metalliska grundämnet kobolt.
– Efter det började jag och min son gräva igen och vi hittade mer som han skulle ta med sig och visa en bekant som var trädgårdsmästare. Men innan han fick det till honom hade det vi grävde upp ändrat färg från blått till grönt och till sist brunt. Det såg nästan ut som jord, säger Ingerth Rydberg Lundkvist.
Då slutade hon att använda trädgården helt. Tills för några veckor sedan.
– Jag ville prova att plantera några nya träd på gården. Men när jag grävde var det där igen. Ungefär två spadtag ner i marken låg de blåa stenarna.
Efter det skickade hon in jordprover till laboratoriet. De ska testa jorden för bland annat kobolt, koppar, arsenik och krom.
– Min granne berättade för mig att under brukets storhetstid i slutet av 50 och 60-talet byggdes flera hus till av arbetarna på bruket här. Då skulle material från fabriken ha använts till att jämna ut marken under flera hus, då det var stenigt och stubbigt, och i den ska de ha förekommit tungmetall, säger hon.
Per-Olov Lindström på Hälleforsnäs gjuterimuseum har inte hört den här historien.
– Det tycker jag låter underligt. Något jag däremot vet är att när arbetarna på bruket byggde bostäder använde man sig av slagg ifrån kupolugnarna till dränering kring husen. Men i det ska det inte finnas några giftiga metaller, säger han.
Även om det inte skulle vara gift i marken har händelsen skakat om Ingerth Rydberg Lundkvist.
– Jag vill inte bo här. Jag är rädd. Om det nu är gift i marken vet jag inte hur det kan påverka mig och stressen från hela situationen är inte bra för mitt hjärta, säger hon och fortsätter:
– Varför ska jag ha en fin tomt om det inte växer något? Då kan jag lika bra bo i en lägenhet.
Kan du inte sälja huset?
– Aldrig. Jag skulle inte kunna ljuga som mäklaren gjorde. Det här huset är inte värt något nu. Marken är ju värdelös.