Redan vid 5–6 års ålder fick Mikael Pettersson från Hälleforsnäs sina första diagnoser. Han hade grovmotoriska problem, finmotoriska problem, och dessutom det man då kallade för MBD, Minimal Brain Dysfunction, som i dag benämns ADHD.
– Jag var stel vid födseln, sedan gick det över åt andra hållet och jag blev överrörlig i stället. Då tappade jag motoriken och fick svårt med balansen. Jag gick på tårna, och ramlade hela tiden. Och jag hade dålig syn, berättar han.
I dag minns han hela grundskolan som en katastrof.
– Jag var inte så lätt att ha att göra med. Jag fick vansinnesutbrott och allt som hör till, och jag hade svårt att koncentrera mig. Jag hamnade efter i utvecklingen, berättar han.
Under hela grundskolan blev han mobbad.
– När jag berättar hur illa det var är det ingen som tror mig i dag, säger han.
Många av problemen har vuxit bort av sig själva med åren. Till och med synen har blivit bättre. Men han har också gått några tuffa ronder mot sina diagnoser.
– Jag har alltid försökt träna på något sätt, både fysiskt och psykiskt. Jag tränade bugg på hög nivå för att få bättre balans och kroppskontroll. Allt är jag inte av med helt, men jag har gjort det jag kan för att det ska påverka så lite som möjligt, säger han.
Liksom många som lever med ADHD upplever han också att det finns positiva aspekter av diagnosen.
– Jag har alltid haft förmågan att prata, och har ett bra ordförråd. Och jag har ett logiskt tänkande som är över medel. Det är mina superkrafter, säger Mikael Pettersson.
Kanske kan man också lägga hans driv och envishet till de där superkrafterna.
Men hans ADHD har samtidigt fortsatt att ställa till problem, och till sist bestämde han sig för att gå en match även mot den diagnosen.
När han efter viss kamp fick sin utredning visade den på att han hade medelsvår ADHD.
– Jag ville att de skulle leta fram mina gamla journaler från när jag var liten, men de sa att de inte kunde få fram dem, berättar han.
Men han blev själv nyfiken på att se vad som stod i dem, så han gjorde egna efterforskningar och fick till sist ut dem från regionarkivet. Det gjorde att han fick tillbaka sin historia, och kunde få svar på många frågor han haft kring sin uppväxt.
När han ser i journalerna vad han fått brottas med i så många år känner han också en viss stolthet.
– Jag var en lätt förståndshandikappad kille med motoriska problem. Och att jag skulle komma dit jag är i dag fanns inte på kartan, säger han.
Han har sett andra som startat livet med bättre förutsättningar än han själv, som i dag ändå inte klarar sin egen vardag.
Själv har han i dag ett ganska vanligt liv. Han har sin lägenhet och ett heltidsjobb med lönebidrag som han vid det här laget har haft i mer än tio år.
Visst kan det fortfarande bli kaos i livet ibland. Men han får nu medicin för att hålla sin ADHD i schack.
– Men man blir inte en ny människa för att man får medicin. Jag tränar tre gånger i veckan som komplement. Då får jag bra balans i livet. Jag måste också se till att ha lugn och ro omkring mig, säger han.
Att få ägna sig åt sitt stora intresse, att meka med bilar, hjälper också till. Han har dessutom blivit pappa till en liten son, som är en stor glädje.
– Trots min resa som jag har gjort, och att jag har fått sparka i motvind hela tiden, så är livet ändå ganska bra.