Det är många som under åren uppmanat Ingrid Ahlberg att skriva ner allt som hänt henne i livet. När Eskilstuna-Kuriren ringer och frågar tackar hon därför ja till en intervju.
– Kanske kan det hjälpa någon att läsa det jag varit med om. Och jag vill så gärna uppmana nyblivna föräldrar till handikappade barn att inte misströsta eller ge upp. De här barnen ger tillbaka mer än man någonsin kan ana. De ger allt.
Ingrid Ahlberg har nyligen firat sin 95-årsdag, med kalas tillsammans med familj och vänner. Bara ett par månader dessförinnan hade de träffats under betydligt sorgligare former.
I februari i år dog dottern Lotta, 62 år.
– Jag fick min högsta önskan uppfylld, att hon skulle gå bort före mig. För nu vet jag var hon är och behöver inte oroa mig för vem som ska ta hand om Lotta när jag inte finns här längre.
Lotta Ahlberg föddes med Downs syndrom. I 40-talets Sverige visste man inte så mycket om handikappet innan föreningen FUB, Föreningen för utvecklingsstörda barn och vuxna, började sprida kunskaper. Ingrid har varit aktiv i FUB sedan föreningen bildades i länet 1959.
– Det var via dem jag såg ett litet häfte om mongolida barn för första gången. Jag sa till Thage på en gång att här är ju Lotta.
Ville jobba med barn
Ingrid visste vad hon ville bli redan i uppväxten, som yngsta syskonet av sju på gården i Råby Rönö utanför Nyköping. Hon ville jobba som barnsköterska. Men även om familjen inte hade råd att låta henne läsa vidare fick hon sin vilja fram genom egna initiativ – och senare även livets skeenden. En familj på det pensionat där Ingrid städade behövde en barnflicka och hembiträde.
Men efter ett antal års jobb och glad tillvaro i Stockholm drabbades Ingrid av polio, och epidemisk hjärnhinneinflammation. Efter konvalescensen reste hon hem till Sörmland för att hjälpa sin mamma som blivit dålig. Och blev kvar.
För på en dans mötte hon sin Thage, som hon sedan levde tillsammans med i 47 år.
Thages arbete på plantskolor och lantgårdar tog familjen till bland annat Bettna, Trosa, Ärla och Hällberga.
Tillsammans fick de först dottern Monika, och 1948 kom Lotta.
Såg att något var fel
– Ingen på sjukhuset sa nåt, men jag såg ju att något var fel. Första åren var hon mycket sjuk och vi åkte fram och tillbaka till Mälarsjukhuset och kämpade för att få hjälp. När hon var ett och ett halvt år sa en läkare åt mig att skicka bort Lotta på anstalt och glömma henne.
– På natten grät vi vid hennes säng, men på morgonen sa Thage att ”nu slutar vi med detta. Om vi så ska bosätta oss i skogen ska vi leva för henne.” Och det gjorde han, tills han dog i en hjärntumör 65 år gammal.
Lärde sig gå och prata
Tack vare engagerade läkare, bland annat en specialist i Stockholm, och dyra mediciner som inte godkänts av Medicinalstyrelsen, blev Lotta friskare och lärde sig att gå och prata.
Som nioåring började hon i särskola. Främsta läraren var dock mamma Ingrid.
– Jag lärde henne att tala genom att sitta mitt emot henne, ljuda alla bokstäver och peta på hennes tunga som läkaren visat mig.
Som 18-åring fick Lotta börja på Nordangården, ett aktivitetshus för handikappade. Där och senare också på ateljé Kanovill, fann hon sin stora passion – att väva. Ingrid visar många av de alster dottern skapade genom åren.
Behövde hjälp
För fem år sen fick Lotta sitt första epileptiska anfall och spenderade perioder på sjukhuset. För första gången under alla år konstaterade Ingrid, som hunnit bli 90 år, att hon behövde hjälp.
Hon sökte och fick beviljat personlig assistent dygnet runt för Lotta. På kooperativet Emil möttes Ingrid av vad hon beskriver som fantastiska människor – som inte trodde sina ögon och öron när de kom till familjen Ahlberg. Aldrig hade de mött en förälder som klarat sig helt utan assistens med en förståndshandikappad familjemedlem.
– Jag sa till assistenterna att ”ta hand om Lotta, jag tar marktjänsten, annars blir jag sjuk”.
– Lotta älskade alla assistenterna. Hon tyckte om människor, och hon var rolig, alltid full av glädje och skratt. Hon var med mig alltid, och överallt, och alla älskade henne tillbaka.
Känner av ryggen
Nu börjar Ingrid själv känna av ryggen bland annat.
– Och jag har fått kol fast det var över 60 år sen jag slutade röka. Men jag ska absolut inte klaga, och jag är så tacksam för mina underbara grannar som ställer upp och hjälper mig.
Ingrid är tacksam att hon fått vara så frisk och stark under alla år. Och det tackar hon Lotta och sin vilja av stål för.
– Utan henne hade jag inte stått här i dag. Nog har vi kämpat. Men det är bara mina närmaste som vetat hur hårt jag slitit. Och det har varit ett kärt besvär.
– Jag vill inte ändra på något i mitt liv, och jag har lärt mig så oändligt mycket av Lotta, om ödmjukhet och om att livet innebär både sorg och glädje. Att pengar är bra att ha så man klarar sig, men de kan inte köpa dig hälsa.