Något luddfritt begrepp är yttrandefrihet definitivt inte och svaren på ovanstående frågor är långt ifrån givna. Efter förra veckans terroristattack i Paris, mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion, har den ständigt aktuella diskussionen om yttrandefrihetens rymd fått extra fart.
Som ett av grundfundamenten i demokratin är yttrandefriheten oerhört viktig att värna och vårda. Men även i länder som respekterar denna finns gränser för vad som är tillåtet att uttrycka. I Sverige regleras detta bland annat av brottsrubriceringar som "förtal", "olaga hot" och "hets mot folkgrupp". Det är också här som frågan blir komplicerad.
För hur kan man egentligen definiera vad som är vad? Hur särskiljer man de hårda ord, provokationer och förolämpningar som anses få plats inom yttrandefriheten och de som faller utanför och därmed betraktas som brottsliga handlingar?
Ta exempelvis fallet med pingstpastorn Åke Green, som i en predikan 2003 betecknade homosexualitet som en "djup cancersvulst på hela samhällskroppen." Efter att först ha dömts för hets mot folkgrupp i tingsrätten, friades Green så småningom i hovrätten. HD menade i sin dom att varken religionsfriheten eller yttrandefriheten som den definieras i grundlagen stod i vägen för att fälla Green.
Däremot ansåg man att ett fällande skulle ha stridit mot Europadomstolens praxis, i vilken religionsfriheten har betonats starkt. Sverige är förbundet att följa denna praxis för att leva upp till sina åtaganden enligt Europakonventionen.
Komplicerat, minst sagt, och ofta är det just så det är när yttrandefriheten står mot någon av den lagstiftning som inskränker densamma.
Den enklaste vägen att undslippa osäkerheten skulle vara att retirera helt och avskaffa alla de begränsningar av yttrandefriheten som har införts. Att låta människor uttrycka sig med hjälp av ord, bilder, symboler och gester, utan några som helst hinder.
Att endast se handlingar som syftar till att skada/hindra andra individer fysiskt – eller sabotera deras egendom – som brottsliga. Det finns visserligen personer som lutar åt en sådan lösning, men den stora majoriteten vill nog inte att det klimat som emellanåt råder på nätet tillåts få fäste också i den icke-digitala världen. Ett samhälle där människor som saknar moraliska betänkligheter inför att hetsa, hota, förtala och kränka kan agera på alla sina hatiska impulser i vetskap om att de kommer att komma undan med det.
Yttrandefriheten möjliggör ett öppet samhällsklimat där information kan utbytas, tingens ordning kan ifrågasättas och makten kan granskas och kritiseras. Yttrandefriheten möjliggör också att uttrycka det fula, plumpa och respektlösa.
Så ska det vara. Men i yttrandefrihetens utkanter kommer alltid gråzoner att uppstå och tyvärr finns inga snabba lösningar för att göra dessa fullkomligt transparenta. Snarare handlar det om att vi kontinuerligt måste diskutera, reflektera och utbyta tankar kring problemet. Och den debatten ska vi inte på några villkor låta kapas med hjälp av vapen och våld.
Lucas Hermans är journalist som tidigare har arbetat på bland annat Upsala Nya Tidning. Från och med denna vecka är han anställd som ledarskribent och debattredaktör på Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning.