Deras grövsta moraliska försummelser är att dra en och annan lögn och visa prov på mänsklig girighet.
Huvudpersonen är direktör Otto Grönberger, spelad av Micke Andersson. När vi möter denne änkling är han mitt uppe i bröllopsbestyr. I morgon ska han gifta sig med den unga vackra Anne-Marie (Carola Andersson), som han träffade under semestern på ett pensionat i Hjälmaresund tidigare i somras.
Det är bara det att Anne-Marie inte gifter sig med direktören av kärlek. Hon tror att han räddade hennes liv när hon höll på att drunkna under en simtur i Hjälmaresund.
Men sanningen är den att direktören inte ens kan simma. Den verklige hjälten hade bråttom att försvinna, så direktören bara råkade vara på plats när Anne-Marie vaknade upp. Då "råkade" han ta åt sig äran av hjältedådet.
Frågan är om detta kommer att avslöjas innan bröllopet så att Anne-Marie kan avbörda sig sin tacksamhetsskuld och i stället gifta sig med sin käresta, Fritz (Fredrik Andersson).
Nu är direktör Grönberg ingen skurk. I Micke Anderssons gestaltning blir han en trevlig prick som trasslat in sig i lögner. Han omgärdas av en rar dotter (Alice Andersson) ett rivjärn till hushållerska (Agneta Welander), en god vän (Leif Rudin) och en hund, vars förtjänster som presumtiv avelshanne tar intrigen in på ett roligt stickspår, där en blyg präst vid namn Waldemar Möberg (Bengt Andersson) regerar på scenen.
Det här är ett riktigt mysigt folklustspel, där alla amatörerna på scenen gör fina insatser. Bengt Andersson lyser med sitt väldoserade komiska kroppsspråk som tafatt, missförstådd och så småningom också kärlekskrank präst.
Men Micke Andersson är spelets stjärna och tycks ha hämtat inspiration till sin direktör hos kungen av pilsnerfilm, Thor Modéen. Hela föreställningen andas för övrigt pilsnerfilmstradition, men utan att bli plump och korkad. Den är i stället varm och trivsam och gediget genomförd.