Kriget har lett till brist på de flesta förbrukningsvaror i Ukraina. Nu när de ryska styrkorna dragit sig tillbaka till de östra och södra delarna av landet kan fler transporter ta sig in, något som ökat trycket på gränsvakterna från såväl den ukrainska som polska sidan av gränsen.
Redan tre kilometer innan vi når vårt mål ser vi dem, långtradarna. En efter en står de i vägrenen med motorerna avslagna.
Chaufförerna, inställda på att bli fördröjda med åtminstone någon dag, har lämnat sina hytter och står i stället i den varma eftermiddagssolen och röker. Deras bilar är lastade med matvaror, hygienartiklar och bränsle – allt som det råder brist på i det krigsdrabbade landet på andra sidan gränsen.
Det är onsdag, dag 77 av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Vi reser tillsammans med personal från pingstkyrkan i Eskilstuna som ska korsa gränsen till Lviv. Snart ankommer vi vårt mål, gränsstationen vid polska Hrebenne.
Bortsett från raderna med lastbilar pågår där inte mycket aktivitet. Under krigets sex första veckor flydde 2,9 miljoner ukrainare till Polen. Nu är det desto glesare mellan minibussarna som kör de nödställda till säkerhet.
Vissa har till och med börjat återvända. En kvinna som inte vill uppge sitt namn säger att hon och familjen fortfarande har kvar sitt tillfälliga boende på den polska sidan av gränsen, men att de kör till hemstaden Lviv när de kan.
– Vi har bott någon vecka på vardera sidan av gränsen, säger hon när de tillfälligt stannar för proviantering.
Valeri, 15, och hennes mamma Daryna vet inte vart de ska ta vägen. "Vi ska till Polen, det är allt jag vet", säger Valeri.
Centret för flyktingar i Hrebenne står nästan tomt vid tidningens besök.
I det stora mottagningstältet serveras soppa, bakverk och vatten. Det är tomt, sånär på 15-åriga Valeri och hennes mamma Daryna. De har just anlänt från Transkarpatien, en bergsregion i sydvästra hörnet av Ukraina. Med sig har de en resväska och en ryggsäck, det är allt.
De flydde från hemstaden Kiev under krigets första dag. Det gick inte att vara kvar efter att en rysk missil träffat det hus som Darynas bror bodde i, förklarar Daryna.
– Det var helt fruktansvärt. Vi var så rädda, säger hon med tårar i ögonen.
De bestämde sig även för att lämna Transkarpatien efter att flera missiler detonerat i den avlägsna regionen. Nu vet de inte vart de ska ta vägen.
–Jag är trött men väldigt glad att det är så många som hjälper oss här. Med mamma är det värre. Vi trodde inte att kriget skulle pågå så länge, men för varje dag som gick förstod vi att det skulle ta längre tid. Jag hoppas att kriget kommer att vara över och att vi kan återvända snart, säger Valeri.
Barnen har ett eget hörn av mottagningscentret i Hrebenne.
Med nästa minibuss kommer engelskläraren Olga med de åttaåriga tvillingarna Darina och Krystina och deras yngre syster Anastasia, 4 år gammal.
Efter drygt två månader hos släktingar i Kremenets i västra Ukraina har familjen fått dela på sig. Olgas man har återvänt till Kiev för att gå tillbaka till jobbet medan hon själv och barnen är på väg mot tryggheten i norra Polen.
– Vi vill inte åka tillbaka till Kiev på grund av riskerna. Det kan fortfarande hända att enstaka missiler slår ner där. Eftersom jag lär ut engelska via videosamtal på Zoom kan jag lika gärna göra det i Polen och på långt avstånd från kriget, säger Olga.
Hon och barnen utstrålar en sorgfrihet som smittar av sig. Flickorna ser ut att vara på sitt livs äventyr. Deras mamma är tacksam att de tack och lov inte riktigt förstår vad som pågår runt omkring dem.
Tvillingarna Darina och Krystina, 8, och deras yngre syster Anastasia, 4, får varsin festis och lite ritpapper innan de sätter sig med mamma Olga på en transport till den polska nordkusten. Pappa har återvänt till Kiev för att arbeta.
– Vi har vänner som flydde i riktningen mot Tjernobyl med sitt tvååriga barn och blev beskjutna av en rysk helikopter. De klarade sig, men har blivit väldigt traumatiserade av den händelsen. Jag förstår att vi har varit lyckligt lottade som klarat oss undan skador, och att vi haft släkt i västra Ukraina som vi kunnat bo med, säger Olga.
Patrick Ölund och Allan Ekstedt från pingstkyrkan i Eskilstuna fortsätter över gränsen till Lviv i Ukraina.
Efter att ha släppt av oss vid gränsen fortsätter pingstpastorerna Patrick Ölund och Allan Ekstedt vidare knappt sju kilometer till staden Lviv, vänort till Eskilstuna sedan 1994. Egentligen var det tänkt att de skulle vara på plats och ta emot den stora hjälpsändning med förnödenheter som skänkts av pingstkyrkan och Eskilstuna kommun, men sedan några timmar står det klart att planeringen spruckit på grund av de enorma lastbilsköerna på båda sidorna av gränsen.
Med sitt förhållandevis skyddade läge i västra Ukraina har Lviv, med en permanent befolkning på drygt 700 000 personer, blivit uppehållsort för mer än 200 000 internflyktingar. Behovet av nödhjälp till de tillfälliga invånarna är skriande.
I april skickade borgmästaren i Lviv en lista på förnödenheter som staden var i stort behov av, och kommunstyrelsen i Eskilstuna beslutade senare enhälligt att tillmötesgå önskemålet.
– Det är synd, men vi kommer inte att vara kvar när lastbilen ankommer, säger missionssekreteraren Allan Ekstedt.
Tatyana Rybalko, 25, rastar den franska bulldogen Marcel. "Alla lever, huset står och jag hoppas att det förblir så. Jag tror att det kommer vara möjligt att återvända snart igen", säger hon.
Solen står lågt på himlen när en stor mullrande Lexus-suv åker genom gränspassagen från Ukraina och svänger in på den lilla parkeringen. Passagerardörren öppnas och ut hoppar den franska bulldogen Marcel med matte Tatyana Rybalko, 25, i släptåg. Hennes hemstad Kharkiv belägrades av ryssarna under den första månaden av kriget men hon lyckades fly till Lviv i den stora bilen tillsammans med sin pappa Grigorij. Nu ska Tatyana Rybalko, som arbetade som tandläkare innan kriget bröt ut, resa vidare till sin mamma i den tjeckiska huvudstaden Prag.
Kharkiv har nu befriats från ryssarna men det intensiva bombardemanget i krigets inledningsskede har lämnat en enorm förödelse efter sig. Trots det har Tatyana Rybalko fått besked om att hennes hus fortfarande står kvar.
– Tack gode gud att allt är bra. Alla lever, huset står och jag hoppas att det förblir så. Jag tror att det kommer vara möjligt att återvända snart igen, säger hon.
Tidningens medarbetare Joakim Serrander och Robin Folkö i Hrebenne vid gränsen mellan Polen och Ukraina.