Hade någon frågat för tjugo, trettio år sedan om man trodde att Monty Python skulle återförenas så hade nog de flesta medlemmarna sagt: Nej, ska det verkligen vara nödvändigt!?
Då bjöds det här tillfället att göra ett framträdande på O2 Arena och det visade sig vara ett ganska lukrativt erbjudande. Så skapades den tre timmar långa föreställningen "Monty Python Live (Mostly)", som i morgon sänds live på digitala biografer i Sverige, bland annat i Eskilstuna, Katrineholm, Strängnäs och Nyköping.
Men hur är det möjligt att något som för några år sedan var komplett omöjligt nu åter är möjligt.
Frågan är om inte fröet såddes redan då Graham Chapman dog och de övriga passade på att ta farväl i en tv-show?
Ett visst mått av sentimentalitet och nostalgi kanske smugit sig på och överrumplat de fem återstående medlemmarna.
Kanske har det hela något lite att göra med att John Cleese skilde sig och fick ett domstolsutslag på att betala en ganska rund summa i avgångsvederlag till före detta Mrs Cleese?
Förhoppningsvis har det hela något att göra med att medlemmarna, som nu passerat 70 med lite marginal vuxit ifrån den där hämmande pretentiösa hållningen att inte hemfalla till gamla meriter.
Det är ungefär som John Lennon som uttalade sig om det skräckfyllda i att bli en mogen man på 30 och fortfarande stå på en scen och tjoa Twist and shout. Bara för att fem år senare göra en riktig djupdykning och gräva upp allsköns gamla fina rockklassiker.
Vad gäller "Monty Python live from London" så finns förstås ett givet sätt att förbereda sig på den show, som ska innehålla en rad klassiska sketcher i lite nya tappningar.
Ett sätt som egentligen bara kräver en dvd-spelare, en tv och lite tid.
Backa tillbaka bandet och kolla de gamla sketcherna. Med fördel kan man kolla den dvd-box som innehåller medlemmarnas egna favoriter från de säsonger som BBC sände.
Men framför allt vill man förstås se de tre filmer som Python-gänget skapade efter det att tv-karriären var nedlagd. Med den galna "Monty Python and the Holy Grail", som är knökad med ond bråd död och morbid humor.
Filmen som följde flera år senare – "Life of Brian" – hade inte blivit av om det inte varit för George Harrison, som älskade manuset och som var beredd att inteckna sitt eget älskade hem för att se den bli film. Harrison bildade ett filmbolag och löste alla knutar, och medlemmarna i Python fick jobba hårt i varenda tv-soffa under en lång tid för att gå i svaromål på varför filmen inte skulle ses som ett blasfemiskt påhopp på kyrkan.
– Den handlar inte så mycket om religion egentligen, försökte Terry Jones och Eric Idle.
Det hjälpte nu inte stort vad de sade. Några länder bestämde sig rent av för att totalförbjuda "Life of Brian". Eller "Bvian" som den romerska ståthållaren envisas med att säga.
I "Meningen med live"t, som satte punkt på filmkarriären, inledde man egentligen i fel ände. Först bestämmer man sig för att göra ytterligare en film sedan funderar man på en tänkbar handling, och oenigheter och gräl kantade hela arbetet.
Monty Python splittrades i två läger. Ena delen hävdade att man hade en skyldighet gentemot konsten att ta ut svängarna, andra tyckte att det var onödigt att stöta sig med censuren om man inte nödvändigt måste.
– Det gällde att placera en bra idé och få den att framstå som om den kom från ett helt annat håll från början, har Cleese sagt långt senare. Annars hade vi inte sett sketcher som "Monsieur Creosote" eller "Leverdonationen".
Årets föreställning One down, five to go lär inte bjuda på några skräckscener. Om man inte är överkänslig mot att se äldre män på scen med diskreta, små fusklappar i händerna.
Tja, vad säger man?
– Det finns förstås en risk att publiken kan replikerna bättre än oss, säger John Cleese i ett pressmeddelande.