5... 4... 3... 2...-1...-Lift off!
Marken under Salem al Fakir krymper till en rund planet när hans musikraket lämnar jorden. Gravitationen har aldrig en chans och släpper Hunddingekillen ur sitt grepp utan några presenter.
Uppföljaren till Salems hyllade debut This is who I am lär få ta emot ovationer och jubel även den. Astronaut är en oerhört ambitiös skiva, fylld med både stora och intima stunder som blickar tillbaka mot 60-, 70- och 80-talen om vartannat.
I Roxy passerar Salems musikraket en intergalaktisk klubb som bländar med neonljus, chorusdränkta gitarrer och svulstiga trummor. Det är lätt att le när gitarrerna bränner av ett oktavsolo följt av ett känsligt syntparti som kunde vara taget ur vilken klassisk 80-talsrulle som helst.
Nästa anhalt är Bluest eyes som ensamt slingrar fram i solsystemets yttersta gräns. Låten känns som en uppdaterad Riders on the storm av The Doors, minus åskvädret och med ett budskap om att ha en kritisk inställning till det som sänds i våra tv-apparater.
Trots de olika referenserna blir det aldrig spretigt, utan allt är signerat Salem al Fakirs kluriga kreativitet. Skivan hålls också ihop av Salems röst. Den är säregen, och så fort artisten tar ton hörs det vem det är som sjunger. Stämman bär på en sorts utsatthet och för tankarna till en jamande kattunge som kommit för långt från mamma, med vilket jag inte på något sätt vill förolämpa Salems vokala insats.
Tvärt om står den för en stor del av magin på Astronaut.
I den orkestrala Purple lady dras instrumenteringen åt som en varm kappa kring ljudbilden och håller den nära, nära öronen, just tack vare Salems förmåga att med sin röst skapa varma atmosfärer.
Avslutande Black s un b lack m oon är en sista fängslande tur där Salem bogserar David Bowies strandsatta rymdresenär Major Tom ut i den tomma rymden.
Vad som händer sedan?
Skivans tvärt ekande slut ger inga svar på den frågan. Men resan hit har varit omvälvande.