Författaren Elisabeth à sbrink har isolerat sig mer Àn vanligt pÄ sistone, precis som de flesta andra. Skillnaden Àr att hon hade planerat att göra det ÀndÄ, för att skriva klart sin senaste bok.
ââJag skulle ha varit pĂ„ Capri i tre veckor och gjort fĂ€rdigt det sista. Nu sitter jag hemma i Stockholm i stĂ€llet. Det fungerar bra det med.
Den nya boken har hon gÄtt och burit pÄ i hela sitt liv, men för att skriva den behövde hon byta genre. Hennes tidigare böcker har varit sakprosa och berör Àmnen som nazism, nationalism och bilden av Sverige. Nu har hon skrivit om sin familjs historia pÄ moderns sida och valt romanformen.
Handlingen kretsar kring tre kvinnor ur tre generationer i tre stĂ€der. Bokens titel Ă€r âĂvergivenhetenâ.
ââVems övergivenhet? Ja, det fĂ„r man fundera över vid lĂ€sningen, jag vill inte förklara titeln. Men det Ă€r lĂ€skigt att skriva om sin familj. UtlĂ€mnande. För det Ă€r ingen bra idĂ© att försköna eller dölja saker nĂ€r man skriver.
FörstÄ sin familj
Sin pappas historia har hon redan berört i boken â1947â som kom 2016. Han var ungersk jude och hamnade efter kriget i ett tyskt flyktinglĂ€ger för barn vars förĂ€ldrar hade dödats av nazisterna. LĂ„ngt senare kom han till Sverige och trĂ€ffade Elisabeths mamma.
Hon var född i London. Hennes mor var tysk protestant och fadern spansk jude frÄn Thessaloniki i Grekland. Det Àr lite pÄ skoj som Elisabeth à sbrink sammanfattar sig sjÀlv som en stor europeisk röra.
ââJag kommer frĂ„n en familj som bestĂ„r av mĂ€nniskor som av olika skĂ€l tvingats emigrera. Jag ville försöka förstĂ„ min familj som representerar stora delar av Europas historia. Och samtidigt deras speciella personligheter och hemligheter. FörtrĂ€ngda minnen och lögner, sĂ„dant roar jag mig med, sĂ€ger hon och skrattar lite.
Familjens historia har haft stor inverkan pĂ„ hennes liv. Det framgĂ„r inte minst i förordet till den senast utgivna boken âOrden som formade Sverigeâ.
DÀr Àr utgÄngspunkten att hon försöker förstÄ det hÀr landet hon Àr född i, men lÀnge kÀnde att hon inte riktigt tillhörde.
ââMina förĂ€ldrar Ă€r överens om att jag Ă€r gjord i Strömstad och född pĂ„ Sahlgrenska. Men nĂ€r jag föddes 1965 var jag ungersk medborgare enligt medborgarskapslagen som grundar sig pĂ„ förĂ€ldrarnas hĂ€rkomst, den sĂ„ kallade blodsprincipen. Det sĂ€ger nĂ„got om hur Sverige drar grĂ€nsen mellan vi och dom. Det dĂ€r har prĂ€glat hela mitt liv.
Hade djup kris
Elisabeth Ă sbrink började sin yrkesbana som nyhetsjournalist och har bland annat arbetat pĂ„ Sveriges Radio och pĂ„ SVT:s âUppdrag granskningâ. GrĂ€vande reportage som krĂ€ver mycket research, det visade sig vara hennes grej.
ââPĂ„ det sĂ€ttet Ă€r jag en nörd. Att leta i arkiv Ă€r nĂ„got helt annat Ă€n att söka pĂ„ nĂ€tet dĂ€r man fĂ„r svar som man ropar. I arkiv hittar man saker man inte visste fanns.
SĂ„ var det dĂ„ hon gick igenom AllmĂ€nna sĂ€kerhetstjĂ€nstens akt över Ingvar Kamprad och upptĂ€ckte att han klassats som nazist 1943, och att han efter kriget umgicks med den svenske fascistledaren Per Engdahl. Det hĂ€r skriver hon om i den uppmĂ€rksammade Augustprisvinnaren âOch i Wienerwald stĂ„r trĂ€den kvarâ (2011).
Skrivit har Elisabeth à sbrink alltid gjort men det krÀvdes en djup kris innan hon vÄgade ta sitt skrivande pÄ allvar.
ââFör 13 Ă„r sedan hade jag haft en lĂ„ng period av stress som utlöste en fysisk sjukdom. Jag lĂ„g inne i sex veckor, det var mycket dramatiskt och jag och mina söner förberedde oss pĂ„ att jag inte skulle klara mig.
Men det vÀnde. Och nÀr hon inte avled kÀnde hon att nu fick inte rÀdslan styra lÀngre. Hon mÄste skriva, det var ju det hon innerst inne ville.
ââJag Ă€r tacksam för krisen för efterĂ„t kĂ€nde jag att livet Ă€r sĂ„ kort. Allt som inte var viktigast fick vara. Jag slutade trĂ€ffa mĂ€nniskor jag inte litade pĂ„ och gĂ„ pĂ„ fester av pliktkĂ€nsla. Det kĂ€ndes mera meningsfullt att sitta hemma med barnen i soffan och Ă€ta popcorn.
Elisabeth Ă sbrink blev pĂ„ en gĂ„ng modigare och mer hungrig pĂ„ livet. Gör det intressanta, sĂ€g nej till det trĂ„kiga â sĂ„ blev hennes nya hĂ„llning.
ââKanske lĂ„ter det larvigt men jag rekommenderar den attityden. Livet blir mycket roligare dĂ„.