När en elev har stora svårigheter i skolan, och det inte räcker med lite extra hjälp i klassrummet (eller extra anpassningar som det benämns), kan det bli aktuellt med extra stöd. Lärare vänder sig till rektor som i sin tur ska se till att elevens behov utreds, vilket ofta görs i samråd med elevhälsan, innan beslut fattas.
Elevens behov kan vara kopplat till exempelvis inlärningsproblem, koncentrationssvårigheter, psykisk ohälsa, olika former av autism eller sociala problem.
Nästan 64 000 grundskoleelever får extra stöd i skolan detta läsår. Det motsvarar 6 procent av hela elevgruppen. Men färsk statistik från Skolverket visar på stora skillnader. Några exempel, där såväl kommunala som fristående skolor i respektive kommun är inräknade:
I Nybro kommun i Kalmar län har var femte elev (19,8 procent) särskilt stöd. Det är den högsta andelen i landet. Näst högst ligger Hällefors i Örebro län med 19,6 procent.
Lägst andel har östgötska Vadstena: 0. Vadstenas bildningschef Johan Wernström säger till TT att kommunen felrapporterat. En snabb koll med rektorerna på fredagen talar för att andelen elever med särskilt stöd är cirka 6 procent.
Även om så skulle vara fallet återstår 16 kommuner - samtliga relativt små - som har färre än 3 procent elever med särskilt stöd.
Många hundra fler
Största skolkommunen i Östergötland, och en av de största i landet, är Linköping. Där har så hög andel som 10,3 procent av eleverna särskilt stöd. I ungefär lika stora Örebro är andelen 5,2 procent. Det innebär att Linköping har nästan 900 fler elever med åtgärdsprogram än Örebro.
Skellefteå i Västerbotten, Mölndal i Västra Götaland samt Kalmar är också jämförbara i storlek. Men medan Skellefteå och Mölndal har 3,5 respektive 3,7 procent elever med särskilt stöd har Kalmar 7,8 procent. Det betyder att Kalmar har mer än 300 fler elever med åtgärdsprogram än Skellefteå respektive Mölndal.
Det är svårt att se något mönster i statistiken, och skillnaderna kan också vara stora inom en kommun, konstaterar Ulrica Dahlén, enhetschef vid Skolverket.
– Det talar kanske för att det finns två förklaringar. Dels skulle det kunna vara så att behoven är olika stora. Vi vet att risken för att en elev ska behöva särskilt stöd ökar om föräldrarna har låg utbildningsnivå. I kommuner med fler elever med svåra socioekonomiska förutsättningar ökar därmed risken för att fler behöver särskilt stöd. Den andra möjliga förklaringen är att vissa kommuner och skolhuvudmän har bättre rutiner för att upptäcka vilka elever som behöver stöd, säger hon.
Haft anmälningar
Rutiner - och rätt kompetens - nämner också Christel Horsak, grundskolechef i Linköpings kommun där alltså var tionde elev har särskilt stöd.
– Vi har under ganska många år jobbat mycket med åtgärdsprogram, att ge elever stöd utifrån sina förutsättningar. Vi har fått lära oss av anmälningsärenden längre tillbaka, där man sett att vi haft brister. Vi följer upp resultat noggrant, våra lärare är skickliga på att identifiera stödbehov och det ger effekter, säger hon.
Linköping har också flera resursskolor för elever med särskilt stort stödbehov.
– En del kommuner har monterat ned sina resursskolor och särskilda undervisningsgrupper, medan vi har behållit dem och utökat antalet platser, säger Christel Horsak.
Olika ambitionsnivå
Lärarnas Riksförbund (LR) har publicerat en egen undersökning om det särskilda stödet och kommer, precis som Skolverket, fram till att det särskilda stödet generellt sätts in sent. Vanligast är det nämligen bland niondeklassare.
– Det är en enorm tragedi för eleverna och samhällsekonomiskt helt felsatsat, säger LR:s ordförande Åsa Fahlén.
Därutöver varierar chansen till stöd beroende på bostadsort, konstaterar hon.
– Det stora problemet är att kommuner kan satsa olika och väljer att satsa olika. De stora skillnaderna beror på olika grader av ambitionsnivå, säger Åsa Fahlén.
Per Kornhall, skolexpert och debattör, tecknar också en bild av kommuner som tillåts att välja sin egen väg.
– Det system vi har skapar väldigt stor variation och lärare och rektorer har svårt att hävda sin rätt, säger han.
TT: Men det finns ju en lagstadgad rätt till stöd?
– Ja, men skollagen har blivit mer av en rekommendation. Vi upprätthåller inte en likadan standard för alla elever i Sverige, utan det är kommunernas budgetramar som styr. Det blir ett lotteri vilka elever som får särskilt stöd, och i slutändan vinner de barn som har föräldrar som orkar bråka, säger han.
Rätt att förskriva
Åsa Fahlén beskriver ett bollande mellan frustrerade lärare och skolledning, där läraren ser ett uppenbart behov av särskilt stöd men får beskedet att undervisningen ska anpassas i klassrummet. Orsakerna kan vara brist på speciallärare, att det är brist på pengar eller ett motstånd mot att "peka ut" elever i behov av särskilt stöd.
– Läraren kan ha krav på anpassningar för tio eller tjugo av eleverna i klassen. Detta är något som fullständigt exploderat och steget för att få särskilt stöd har blivit mycket längre, säger LR-ordföranden.
För att bryta mönstret måste speciallärarna - som det i dag råder stor brist på - bli många fler.
– Lärare måste också kunna ordinera specialpedagogiskt stöd. Lärarna ser ju behovet, och måste kunna sätta ned foten, säger Åsa Fahlén.
Per Kornhall efterlyser också förskrivningsrätt av specialpedagogiska insatser för lärare.
– Det blir jättedyrt, men det blir ännu dyrare om eleverna inte får hjälp. Ska vi kunna sätta press i systemet måste lärarna få utökat mandat.