– Jag var enda barnet med lite äldre föräldrar, tror de tyckte kyrkan var en trygg och bra plats för mig att vistas i, därför blev det så. Vi var inte särskilt religiösa.
Den söndag det blev aktuellt att Marianne skulle leda söndagsskolelektionen för att den ordinarie fick förhinder, hade hon en kompis i samma grupp:
– Han hoppade ut genom fönstret när han fick veta att jag skulle vara fröken, tyckte väl det var pinsamt. Men efter det förflöt lektionen bra.
Det ena gav det andra. Det fanns en så kallad sparklubb i församlingen, ungdomarna samlade in pengar genom olika aktiviteter, sparade och åkte regelbundet på resor, till fjällen bland annat och hade kul ihop helt enkelt. Detta var strax efter andra världskriget när det var viktigt och utbrett med föreningsverksamhet/folkrörelseverksamhet.
I församlingen i Bromma fanns också en Aarno som Marianne först blev kompis med.
– Det var inte förrän jag tog studenten våren 1952 som vi blev ett par.
Marianne hade då först gått flickskola och senare Bromma läroverk, på reallinjen och läst fysik, kemi, matte och biologi.
– Min tanke var att bli sjuksköterska eller läkare.
Men i stället följde hon med Aarno till Uppsala, han hade fått stipendium och börjat studera teologi.
Själv inledde Marianne med att läsa psykologi, tänkte att det skulle vara bra att ha i bagaget eftersom hon visste att hon skulle bli prästfru och träffa mycket människor.
– Men en lärarinna till mig sa i stil med; varför läsa psykologi, det är bara en massa teorier och kemiska förklaringar av hjärnan, studera litteraturhistoria i stället. Du lär det mycket mer om människor genom att läsa böcker.
Sagt och gjort.
Litteraturhistoria, religion och pedagogik blev Mariannes ämnen. Något hon inte ångrat.
Du läser mycket än i dag?
– Ja, nu läser jag om de böcker jag läste i 18-årsåldern. Av Selma Lagerlöf till exempel. Och upplever innehållet på ett helt annat sätt med den livserfarenhet jag har i dag.
Maken Aarno fick sin första tjänst som präst 1958 i Haparanda. Marianne var samtidigt gravid med första barnet. Dottern föddes på julafton och döptes till Eva.
– Jag fick ligga tio dagar på BB och de tyckte absolut inte det passade att sätta sig på tåget och åka ända till Haparanda. Men när Eva var tre veckor gammal fick jag göra det. På nattbussen i Boden blev Eva hungrig och började skrika. Men på den tiden satte man sig inte var som helst och ammade, så det blev lite problem.
Efter Eva följde tre söner.
Du ville ha många barn?
– Ja, jag kom ihåg hur mycket jag som ensambarn längtade efter syskon.
Marianne Lindroos började jobba med församlingsarbete, först ideellt i Tärendö i Tornedalen (i orten som längdskidåkerskan Charlotte Kalla kommer från) där hon var med och startade kyrkans barntimmar. Något som inte funnits tidigare.
– Folk var jättetacksamma att vi ordnade någonting för deras barn.
Och som prästfru hade ni många på bes ö k i prästgården?
– Ja, det var så på den tiden. Syföreningen var hemma hos oss, alla kyrkorådets möten hölls i vårt hem som var en naturlig samlingspunkt.
1973 gick flyttlasset till Sävar utanför Umeå.
– Då var barnen äldre. Det gick inte att leva på en lön. Jag började läsa 40 poäng religion på Umeå universitet. När jag slog ihop det med mina tidigare studier vid Uppsala universitet fick jag kalla mig församlingspedagog.
Som det arbetade Marianna Lindroos i olika församlingar fram till sin pensionering 1997.
Under den första snöstormen 15 december 2009 kom paret till Eskilstuna. För att sonen Tomas – gift med prästen Gina – bodde här.
Trivs ni i Eskilstuna?
– Ja, det är förstås roligt att bo nära ett av barnen och barnbarn. Jag tycker även man lätt kommer i samspråk med eskilstunaborna. Det är också bra affärer här och nära till Stockholm. Men Stockholm är för stort idag för att passa oss nu när vi blivit äldre. Jag tycker bara det är skönt att efter alla år norröver vara tillbaka i Mellansverige där det är ett mer leende landskap.
– I Eskilstuna hittade vi också snabbt en kyrka på gångavstånd, S:t Eskilskyrkan på Båtmansgatan, där vi bland annat deltar i deras pensionärsverksamhet.
– Vi har ingen bil längre. Sålde den samtidigt som vi flyttade hit, eftersom vi inte tyckte vi var tillräckligt alerta för att köra bil längre.
Hur känns det att fylla 80?
– Förvånande på något sätt. Jag känner mig inte som någon tant. Det har alltid varit andra runt mig som varit tanter... Jag känner mig ung i sinnet.