I december förra året sålde han huset på Fanjunkarvägen i Mesta, slängde eller skänkte en massa från åren som passerat och köpte ny lägenhet i Kronskogen, gamla Snälltorpet.0
Nu fyller Rolf Claesson 80.
Det första jag slås av när vi ses är att han ser så ungdomlig ut. Första gången kommer han i en svart, kort täckjacka anno 2013. Nästa gång vi ses tar han rocken – eftersom snålblåsten är ett faktum den dagen – och de lika moderiktigt slitna jeansen.
Du verkar intresserad av kläder?
– Ja, det har jag nog alltid varit. Mode och möbler. Hemma i Edsbyn i Hälsingland fanns det flera herrekiperingsbutiker när jag var ung och jag var alltid där när det senaste kom in – även om jag inte köpte något alla gånger.
– Kanske har jag hållit mig ungdomlig för att jag jobbat med ungdomar i alla år – som slöjdlärare på Stålforsskolan i Eskilstuna (1964-1998).
Edsbyn är alltså födelseorten. Förutom bandyn är byn känd för flera träindustrier. Rolf tror det var därför han intresserade sig för just trä och bestämde sig för att bli slöjdlärare.
– Jag sökte flera jobb runt om i Hälsingland. Men så fanns det ett i Eskilstuna. Här blev jag dessutom erbjuden både flytthjälp och lägenhet på Björkhultsvägen i Fröslunda. Min fru Miriam sa; vi kan väl prova ett år, sen kan vi flytta hem igen . . .
Men paret blev kvar, rotade sig och här föddes också de två barnen.
Du gillar Eskilstuna?
– Ja, jag trivs väldigt bra. Det är en fin stad. Min bror har en lägenhet i Turkiet och han tycker jag ska göra något liknande och delvis flytta dit. Men de vill jag inte.
Efter ett 50 år långt äktenskap är saknaden efter hustrun Miriam stor. Rolf nämner henne flera gånger när vi ses. Hon gick bort när hon var 77 år. Innan dess hade Rolf vårdat henne hemma i 8 år efter att hon fått en kraftig stroke när hon var 69 år.
– Hon var född på bondgård i Hälsingland. Det var ordning och reda på henne, ingenting fick förfaras. Hon var mitt stora stöd i livet. Vi var ett bra team hon och jag, hade otroligt trevlig ihop. Hon var ekonom och jobbade som det. Fixade allt i den vägen hemma. Jag var bortskämd på den fronten. Men när hon fick stroke klarade hon ingenting av allt detta längre.
Rolf ångrar lite att han inte gav sin hustru mer tid när de var yngre, men då jobbade han i stället mycket och var borta en hel del hemifrån.
– Man "vaknar" lite för sent ibland.
Men du valde att vårda henne hemma när hon blev sjuk?
– Ja, mot slutet orkade jag knappt och många sa till mig att vi skulle prova vårdhem av något slag. Men jag stod inte ut med den tanken.
Hur är pensionärslivet?
– Bra. Jag har många vänner, men jag trivs också med ensamheten. Två nära bekanta hjälpte mig till exempel med flytten från huset jag bott i sen 60-talet. Det är jag tacksam för. Jag hade inte orkat annars.
Intressen?
– Eskilstuna golfklubbs veteraner har jag spelat med i många år, det är roligt. Jag är aktiv i Pingstkyrkan här i Eskilstuna sedan länge och jag har husbil som jag åker en hel del med. Jag har till exempel en vän från ungdomstiden i Edsbyn som fått Parkinson och bor i Gränna. Honom besöker jag regelbundet. Och det är inte svårt att få "främmande" av mig eftersom jag har mitt eget "hus" med mig.
Hjälper din tro dig när det gäller tankar kring liv och död?
– När det gäller Miriam så tänker jag att vi kanske ses igen hon och jag. Inte som i det liv vi haft här på jorden, men kanske i en annan form. Egentligen funderar jag inte så mycket på det. Hon är kremerad, då är bara själen kvar och den tror jag går vidare på något sätt . . . Men exakt hur det där går till har jag inget säkert svar på . . .
Hur känns det att fylla 80?
– Bra. Jag bor bra nu och det tar jag vara på. Jag försöker ta vara på livet överhuvudtaget, för fyller man 80 förstår man att det inte är så många år kvar.
Säg inte det!
– Nej, kanske inte. Vi ses väl igen när jag fyller 90 år då, säger Rolf Claesson innan han går.
Ha det bra så länge.
– Tack.
Och tack säger jag för ett inspirerande möte med en levnadsglad 30-talist.