Mycket har hänt sen dess, men det härligt klingande dalmålet har han behållit.
Sedan 2003 trivs dagens 50-årsjubilar och familjen i Gillberga, utanför Eskilstuna. Jobbet har han dock sedan 16 år tillbaka vid Högkvarteret i Stockholm, som försvarsveterinär. Så det är pendling med tåg som gäller.
Berätta mer om uppväxten!
– Det var på riktiga landet i Dalarna. Grundskolan gick jag i Dala-Järna och Vansbro, som mest var vi fem i en årskurs!
– Precis som Gunde Svan började jag när jag blev äldre att både träna och tävla för Dala-Järna IK. Men konkurrensen i skidspåren på den tiden var stenhård. Förutom Gunde var det Erik Östlund och Torgny Mogren som höll sig väl framme i resultatlistorna.
– Jag körde i samma stafettlag som dem några gånger, men sen fick jag hjärtmuskelinflammation, fick ett längre träningsuppehåll och så kom jag aldrig riktigt tillbaka till skidåkningen igen.
Åker du skidor än i dag?
– Mest slalom i så fall.
Kontakt med Gunde?
– Vi har haft jättebra kontakt genom åren, nu är den mer sporadisk. Jag skickade dock en hälsning när han tidigare i år fyllde 50 . . .
– Men åren med skidåkningen har givit mig väldigt mycket; fin kamratanda och en uppbyggnad av självdisciplinen.
I stället för en framtid inom idrotten, blev det först värnplikt på Dalregementet, officershögskolan i Umeå och en framtid bland djuren, som veterinär. Ett val som Börje tycks mycket nöjd med.
– Jag har alltid velat bli veterinär, är uppvuxen med hundar och biologi har alltid fascinerat mig. Djur och natur ligger mig extra varmt om hjärtat.
Varm om hjärtat blir Börje också varje gång han nämner sin Anna som han träffade 1988.
– Jag var klinikveterinär i Örebro då. Och Anna – som i dag är legitimerad djursjukvårdare och jobbar hos Eva von Celsing på Hvarsta hund och kattklinik – var joursköterska. Jag skulle genomföra ett kejsarsnitt på en hund, Anna såg bara min ögon under operationen – kanske tur det. . . Efteråt åt vi lunch och började prata om allt möjligt.
– Nu har vi varit gifta i 20 år, har tre barn och två barnbarn tillsammans.
Börje Nilsson har jobbat både som distriktsveterinär och klinikveterinär sedan dess. Han har förutom i Örebro varit stationerad i Kalix och även Dala-Järna 1993-96.
– Men att jobba som veterinär i mina hemtrakter blev ohållbart i längden. Alla känner alla, det gick aldrig att vara ledig, alltid var det någon som behövde hjälp och det var svårt att ta betalt.
1996 gick därför flyttlasset mot Sörmland. Först hyrde familjen en flygel vid Strand gård i Jäder innan de hamnade i Gillberga.
Berätta om ditt nuvarande jobb som försvarsveterinär!
– Förutom att jag har hand om försvarets tjänstehundar, handlar det mycket om förebyggande arbete. Det vill säga att förhindra att försvarsmaktens personal blir sjuka eller drabbas av icke stridsrelaterade skador för att de vistats bland smittspridande djur i andra länder.
Exempel på områden inom preventiv medicin är; livsmedelshygien, vattenhygien, personlig hygien, vaccinationer och förebyggande åtgärder mot vektorburna sjukdomar (t ex malaria och leichmaniasis).
– Överhuvudtaget reser jag mycket i jobbet. Har till exempel varit i Kambodja i samband med ett minhundsprojekt och förra veckan föreläste jag för JAS-piloter.
Du jobbar inte så mycket praktiskt som veterinär längre?
– Nej. Bara ungefär tio procent av min tid inom försvaret. Men så försöker jag vara en gång i månaden på Hvarsta hund- och kattklinik vid Biby i Gillberga där min fru jobbar. Det är jätteroligt.
Hur känns det att fylla 50?
– Bara bra!