– Jag älskar det här landet och ingen i familjen har velat flytta tillbaka, men en dag om året, 17 maj, är det den norska flaggan som hissas på stången, säger torsdagens 90-årsjubilar.
När vi kliver in över tröskeln i Knut Rekves torp knastrar det hemtrevligt från vedkaminen och den härliga brasvärmen tränger bort utomhuskylan ur kroppen på en.
– Vi köpte det här torpet 1988, då var det ett timmerhus som vi har isolerat och byggt ut en hel del sedan dess, säger Knut när vi slår oss ner för att språka.
Karln mitt emot mig ser kärnfrisk ut och är stilig värre i slips, skjorta och väst – ingen skröplig åldring här inte – i fall nu någon hade väntat sig det.
– Jag har väldigt dålig hörsel så du får tala högt och tydligt, men annars är det bara bra och jag sköter mig själv, säger Knut när vi förhör oss om hälsan.
Redan som tolvåring gav han sig ut i arbetslivet hemma i Bergen.
– Jag gick i sjätte klass då och fick jobb som springpojke på tvätteriet, jag skyndade dit varje dag efter skolan. Jag hämtade smutstvätt hos det fina folket som tre tvätterskor sen stod och skrubbade. Jag tänkte inte på det då, men senare har jag förstått att de där tre damerna fick slita väldigt hårt för pengarna, säger Knut som fick 15 kronor i månaden för sin insats på firman.
Efter sjuårig grundskola fick jubilaren jobb på ett stort rederi i hemstaden.
– Jag sprang runt med telegram och när kriget bröt ut 1939 fick jag erbjudande att gå till sjöss. Jag tackade lyckligtvis nej till jobbet och hade jag inte gjort det hade jag nog inte suttit här i dag, funderar han.
I stället gick Knut lantbruksskola och efter två år där fick han jobb som djurskötare på ett par olika gårdar i Norge – på en av dessa träffade han blivande frun Solveig som också var djurskötare.
– Vi gifte oss 1950 och sedan kom våra fyra barn under en tioårsperiod.
Sverige var något av ett föregångsland på den tiden och efter att Knut varit här och kollat upp med arbete och bostad flyttade familjen Rekve till Runtuna 1962.
– Där blev vi väldigt väl mottagna av vänliga människor och fick jobb på gården medan barnen hamnade i bra skolor, säger Knut som blev kvar i Runtuna fram till 1975 då familjen flyttade till Eskilstuna.
– Industrin skrek efter folk på den tiden och både jag och Solveig fick jobb på Gränges-Nyby i Torshälla.
Solveig fick cancer i mitten av 90-talet, blev friskförklarad, men drabbades på nytt drygt 20 år senare.
– Hon somnade in här hemma med hela familjen omkring sig hösten 2008. Det blev väldigt tomt efter Solveig och saknaden försvinner aldrig, den finns där varje dag, säger Knut.
– Solveig älskade det här torpet och det har varit familjens samlingsställe under alla år. När vi träffas om somrarna tar barnbarnen fram gitarren och jag mitt munspel och sen blir det allsång, säger Knut med en sagolik värme i rösten.
– Vi är flockdjur och inte skapta för att leva i ensamhet, konstaterar han och berättar att samtliga fyra barn finns i närheten och ställer upp om han behöver hjälp med något.
Den stundande 90-årsdagen firas med stor fest på lokal dit närmare 20 personer väntas dyka upp – några av gästerna från Norge.
– Att alla samlas är den bästa present jag kan få, när det gäller saker har jag allt jag behöver, svarar Knut när jag hör mig för om önskepresent.
Blir du kvar här på torpet tiden ut?
– Det hoppas jag verkligen. Jag vill somna in här precis som Solveig gjorde.