Natten till påskdagen och födelsedagen, som ett fåtal passerar, sov Gunnar Gustavsson gott. Det berättar han när Strengnäs Tidning knackar på dörren till lägenheten som han bor i på Isabellagården.
– Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag visste att jag skulle upp och göra mig i ordning. Jag tycker inte att det något märkvärdigt. Jag känner mig rätt så skaplig.
Personalen grattade honom på morgonen, men ännu har ingen sjungit.
– Det kanske journalisten kan göra, säger Gunnar Gustavsson och skrattar lite menande.
På bordet i rummet står en blomsterbukett från landshövdingen Bo Könberg. Den kom med bud.
Men på duken ligger också ett telegram: ”Våra varmaste lyckönskningar på 100-årsdagen önskar Carl Gustaf och Silvia”. Men inte heller dessa gratulationer tycker Gunnar Gustavsson är särskilt märkvärdiga.
– Jag visste att det skulle komma. När min syster Helga fyllde hundra fick hon det samma. Jag hade det på känn att de skulle kontakta mig.
Och Helga, som hade ett fränt munväder som Gunnar Gustavssons son Rolf senare berättar, tyckte att ett telegram inte var så mycket att få efter att ha betalat skatt hela livet.
– Jag hade även en bror och ytterligare två systrar, men de har gått bort och nu är det bara jag kvar, säger Gunnar Gustavsson.
Han föddes i Kvicksund för hundra år sedan. Hans far och mor bedrev ett jordbruk och han hjälpte till. Hans far använde lie vid skörden. Han själv samlade in och vallade korna.
Närmaste telefon fanns hos trädgårdsmästaren Eriksson. Dit sprang de boende i trakten om de behövde ringa akutsamtal. Elektriciteten kom senare, närmare bestämt på en julafton.
När Gunnar Gustavsson skulle konfirmeras blev hans pappa sjuk och låg på sjukhus. Gunnar Gustavsson missade konfirmationen eftersom gården krävde sitt.
– Men när pappa kom hem fick jag både cykel och kostym.
När han var 18–19 år började han som lärling på CE Johansson. Han fick 28 öre i timmen, en lön som utökades något när man fyllde år.
Han blev kvar på företaget, arbetade sig upp och efter 40 år slutade han då en del av produktionen såldes till SKF.
Han startade eget och fortsatte tillverkningen av gängsnitt, något som han jobbat med på CE Johansson.
– Sedan flyttade jag och min fru Rosa Linnea till Strängnäs. Först bodde vi i radhus och efter att jag blivit själv bodde jag i lägenhet i Präntaren.
I augusti förra året flyttade han till Isabellagården.
– Här är det ingenting att klaga på. Det var lite besvärligt första månaden med maten, det var en omkastning, men det har rett ut sig. De har långa korridorer så man kan gott hålla sig i form. Men när det blir varmare ska jag gå ut.