– Jag vet att min frus livskvalitet står och faller med mig. Så jag tänker vårda henne i hemmet så länge jag orkar och kan, säger Lars Wennerholm.
Han är lugn och saklig till lynnet. Tycks pigg och alert för sin ålder – han fyller 75 år på fredag.
– Jag har haft lite ont i axlarna på grund av alla lyft. Men det är bättre nu och jag är förstås tacksam för min egen hälsa.
Hustrun Vivianne fick diagnosen MS redan 1977. Hon jobbade då som arbetsterapeut på Mälarsjukhusets barnpsykiatriska avdelning. Synrubbningar och en högerfot som inte ville hänga med var några av de första sjukdomssymtomen.
– Men hon hade kämparglöd och fortsatte jobba till i februari 2000, fortsätter Lars. Vi gjorde mycket tillsammans fram till dess; reste, seglade och delade många kulturella intressen. Men numera är hon bara hemma. Det är till exempel åtta år sedan min fru var med till Skåne och hälsade på en av våra söner och barnbarn som är bosatta där.
Lars är fatalist och tänker inte i banorna; ”varför hände det här oss”. Han riktar i stället energin till här och nu och att göra det bästa av situationen. Lars är tacksam för den hjälp han fått av kommun, landsting och hemtjänst när det gäller att handikappanpassa hemmet på Sockenvägen i Borsökna.
– Vi älskar det här huset som vi bott i sen 1975, skogstomten som passar oss, ja allt. Här vill vi bo kvar så länge det går. Så vi har fört många sakliga diskussioner med kommun och landsting för att göra det möjligt.
Har du ingen avlastning?
– Jo, max 30 timmar i månaden för att göra ärenden och sjunga i kör. Sen är vi tacksamma för att Viviannes systrar med familjer också bor i Borsökna, vi står varann mycket nära.
Hur ser en vanlig vardag ut?
– Det är förstås oerhört mycket rutiner. Hela förmiddagarna går åt till morgonbestyr som dusch, påklädning, frukost på sängen, matning och så vidare. Själv gör jag också ett dagligt 15 minuters gymnastikprogram för att hålla mig i form. Sen har Vivianne och jag – vi har alltid haft ett stort intellektuellt utbyte av varandra – en tradition sedan 2000 när vi lyssnar på P1 radioföljetong mellan 11.30 och 12.00. Samtidigt äter vi en frukost nummer två.
Vad lyssnar ni på nu?
– Himmelsdalen av Marie Harmanson.
Har du någon ersättning?
– Nej. Det närståendebidrag som fanns i många år togs ganska nyligen bort. Det var negativt tycker jag, även om vi klarar oss utan det. Vi klagar inte.
Lars Wennerholm tycks hitta mycket av sin egen livskraft i körsång och musik. Jazzen var det han växte upp med – Duke Ellingtone och Billie Holiday med flera. Och Evert Taube är favoriten när det gäller svensk visskatt. Han har sjungit i kör sedan 1985. Först i KFUM-kören.
– När Tomaskyrkan i Stenby byggdes i inledningen av 90-talet började jag sjunga i kören där under ledning av sångpedagogen Ing-Marie Janzon. När hon slutade hamnade jag så småningom i Fors Cantores, bland annat tillsammans med tio andra från ”gamla” Tomaskören.
Är kören viktig för dig?
– Ja, den är en jätteviktig kontrast till mitt övriga liv. Jag går helt upp i sången för några timmar när jag är där.
Har ni några stora fram trädanden framför er?
– Ja, när nya idrottsarenan invigs i Solna 27 oktober.
– En stor upplevelse var också att i april delta i framförandet av vår ledare Stefan Säfstens tonsättningar av dikter av Dag Hammarsköld och Tomas Tranströmer.
Lars Wennerholm blev också runt 1980 lockad till Rekarne Folkdansgille. Det var Eskilstuna jazzklubbs Sten Elmgarts hustru Magda som gjorde det. Under många år var han sen dansledare där tillsammans med Agneta Saläng.
– Innan dess gick jag en dansledarutbildning på Åsa folkhögskola, fortsätter Lars Wennerholm.
När de egna sönerna var små var han också ledare för Mesta Piraterna där man sysslade mycket med segling på Borsöknasjön.
Hur tänker du framåt?
– Jag tar en dag i sänder.