Åldersnoja har aldrig legat för Peter Torsén. Däremot har han märkt att omgivningen haft bekymmer med att 60-årsdagen närmat sig.
– Nämen ska du fylla 60? säger folk med rynkad panna, ungefär som att sen är det slut. Själv har jag ju alltid hävdat att 60-talet var det bästa årtiondet, med den allra bästa musiken. Nu blir jag 60-tal själv. Så tänker jag.
I övrigt är det inte mycket som förändras av den stora högtidsdagen.
– Att börja längta efter pension? Nej inte ett dugg. Jag har inte det minsta lust att dra ned på eller sluta jobba. Jag har ju skitkul, och råkar få betalt också för det jag gillar att göra. Bättre kan det väl inte bli?
– Än så länge har jag – peppar, peppar – heller inga problem med sjukdomar och krämpor. Jag har aldrig ens behövt ställa in någon spelning. Jo, nu ljuger jag. Jag blev magsjuk inför en ungdomsfestival i Torshälla en gång och kunde bara inte spela. Men det är också allt.
Energi har han så det räcker och blir över, och idéerna verkar aldrig ta slut.
– Ibland är jag nästan manisk och skriver idéer på lappar överallt. De flesta genomförs, övriga samlas i en idébank för kommande behov. Det enda åldersrelaterade jag känner av är en olust inför att skjuta upp saker. En "ta vara på dagen"-känsla har infunnit sig.
70 procent humor och 30 procent musik. Ungefär så ser Peter Torséns arbetsfördelning ut i dag, och så vill han ha det.
– Musik har jag gjort och älskat sedan jag var barn. Humorn blev när den kom in i mitt arbetsliv en stor utmaning att ta sig an. En låt lär du dig att spela och sen finns den där. Ett skämt kan du inte dra hur många gånger som helst. Humor kräver förnyelse hela tiden.
Självklart fanns också den humoristiska sidan av Peter med redan i unga år. På högstadiet tillverkades det rader av egna sketchfilmer med kompisarna.
– Filmandet, sketcherna och musiken var väldigt bra för kreativiteten – och för Roliga timmen – när man som ung i Torshälla blev tvungen att hitta på nåt att göra.
En tredje kreativ ådra som föddes under ungdomsåren, och som fortfarande roar Peter, är serietecknandet. Han har haft sina serier publicerade i flera tidningar och har i dag kontrakt med Europa Press.
– Det var väl serietecknare eller popstjärna jag drömde om att bli när jag var ung. Men att bara hålla på med en enda grej har aldrig varit något för mig. I dag säger jag att jag är artist, vilket väl täcker allt jag jobbar med.
Livet tar den väg det tar, resonerar Peter. Att han aldrig blev popstjärna är inget han sörjer, den inblick i det livet han hann få under Heartbreaks gyllene tider räckte för att han skulle inse att han trivs betydligt bättre som "okändis" på landsorten.
Och visst har han haft ett "riktigt" jobb, under 70- och 80-talet jobbade han som lärarvikarie, och undertecknad har inte glömt den halvgalne och populäre unge man som ryckte in som musiklärare på Skogstorpsskolan ibland.
– Jag får fortfarande en förfrågan då och då, det är kul. Hittills har jag fått lov att tacka nej varje gång, men man vet ju inte. En dag kanske det funkar.
Att tordas tänja på sina gränser är något som roar jubilaren. Såväl musikaliskt som på den komiska sidan letar han ständigt möjligheter att kunna utmana sig själv genom nya grejer.
Just nu skriver han tillsammans med journalisten och producenten Rolf Hammarlund på en bok om popåret 1967 – hans eget musikaliska favoritår alla kategorier.
– Jag var elva år. Beatles släppte Sgt Pepper, popen blev vuxnare och världens bästa låt, "Whiter shade of pale", kom. Vår bok kommer ut lagom till Bokmässan i höst.
Det, eller den, som upptar den mesta tiden av Peter Torséns arbetsdagar är hans alter ego – eller "Walter ego" – Walter Kurtsson. Ni vet, kufen med för trång kavaj, nätbrynja och Konsumkasse. Peter och Walter far land och rike runt på sina uppdrag; fester och event av vitt skilda slag.
– Ung som gammal skrattar, men jag vet att det finns folk som tycker att Walter Kurtsson är det sämsta som finns och det är helt ok. Jag vill inte att alla gillar honom. Walter är ingen revyfigur, han är på riktigt, luktar till och med skitäckligt.
Walter och hans första – eller borde vi säga enda – hit improviserades fram 1972, i syfte att skapa den sämsta skitlåt som någonsin gjorts.
– Det blev "Kan du tänka dig en sommar utan sol och bad?", som i sin tur blev min debut på P3. Tala om att få sig en tankeställare.
Walter är en bra gubbe att åldras tillsammans med säger Peter Torsén.