– Jag tror att vinter-OS i Sarajevo och sommar-OS i Los Angeles 1984 var det år när jag ”lekte” sportstudio som intensivast. Då var jag tolv år. Jag satt uppe hela nätterna den sommaren! Farmor var också intresserad. Så 01.00 på natten bjöd hon på korv med bröd och klockan 04.00 var det gröt där jag satt i tv-soffan.
– Jag hade hur många block som helst hemma med laguppställningar, resultat och matcher.
Janne Strömberg är verkligen ett resultatfreak, en riktig ”sportnörd”.
– Jag vet, även om det riktigt hängivna intresset har bleknat lite på senare år. Med åldern om inte annat. Och efter att jag blivit pappa.
För som 37-åring fick Janne och Linda – som han varit tillsammans med sedan 2005 – sonen Robin, nu 2 år.
– Det var det bästa som kunde hända mig. Det trodde jag inte för några år sedan, då tänkte jag att det var ”kört” att få bli pappa.
Hur har det påverkat dig?
– Jag har blivit mycket lugnare och mer avslappnad i vardagen. Och jag har förstås inte samma tid att odla mitt stora sportintresse.
Janne Strömberg är Eskilstunabo sedan 1995. Men rötterna finns både i Hälsingland och kanske framför allt i Mariefred.
Han är född i Hudiksvall – i samma stad som Agneta Sjödin och Tomas Brolin, påpekar han – och bodde i Ljusdal tills han var två år. Därefter gick flyttlasset till Strängnäs och så Mariefred där han bodde mellan tre och sju års ålder.
– Pappa är från Mariefred, mamma från södra delarna av Stockholm, men med mycket släkt i Hälsingland. Pappa hade åkeri och körde mycket på södra Norrland. Det var därför vi flyttade lite fram och tillbaka när jag var barn.
Som förstaklassare kom Janne till Hälsingland igen. Den här gången till den lilla orten Järvsö (som Lill-Babs kommer från). Bodde där åren 1979–1985.
Där spelade han både hockey och fotboll som barn. Så följde han förstås Ljusdal i bandy. Laget har förresten tagit sig upp i elitserien igen.
Och så åkte han mycket slalom i Järvsöbacken.
– Det främsta minnet därifrån är när jag bröt benet i backen. Det gick av precis vid pjäxkanten. Det var inte roligt! Det blev gips ända upp till ljumsken i en och en halv månad.
– Utan att skryta var jag rätt vass målskytt i fotboll då, men efter benbrottet kom jag aldrig riktigt tillbaka igen även om jag lirade tills jag var 18 år.
1985 återvände familjen till Mariefred. Det tyckte Janne kändes skönt. Järvsö var lite för mycket ”håla” för en tonåring och han hade många kompisar kvar i Strängnästrakten. Janne började i 7:an i Mariefredsskolan och gick sedan på Thomasgymnasiet.
– Jag var rätt skoltrött, så jag valde social linje och började som 17-åring frilansa på tidningen Folket. 1995 blev jag fast anställd där och 2000 fast anställd på Eskilstuna-Kuriren.
Men du gick en mediautbildning under tiden?
– Ja, och det är det bästa året i mitt liv. På Malungs folkhögskola 1991–1992. Vi gjorde så himla mycket kul där! Var bland annat på Aftonbladet och SVT och gjorde en reportageresa till Barcelona, tittade på Olympiastadion och andra OS-arenor där 1992.
Beskriv dig själv med tre ord:
1. Social.
2. Brinner för mitt jobb.
3. En ambitiös sportnörd.
Hur känns det att fylla 40?
– Sådär. Det känns på något sätt som om man börjar bli ”lite till åren kommen.” Som om man passerat något, men jag vet inte riktigt vad.
Du är nu webbreporter efter många år som sportreporter. Hur är det?
– Det är kul och en ny utmaning för mig. Jag skriver mycket sport ändå, fast på webben, men även mycket annat. Ett mål i framtiden är att jobba med sport och webb på heltid i någon form.