Att tala med Vineta Lyxell är en annorlunda upplevelse på flera sätt. Hon är uppmärksam och följer ens rörelser noga med pigga, nyfikna ögon. Men hon är också observant av en annan anledning. Vineta Lyxell är sedan födseln döv. Men ett hinder har inte dövheten varit för henne.
– Jag har alltid haft ett starkt självförtroende. Kriser har vi ju alla men dövheten har jag inte förtvivlat över, säger hon genom sin teckenspråkstolk.
Hon föddes i Göteborg och efter några år på dövskola läste hon på universitetet. Det var visserligen tråkigt på föreläsningarna men hennes nyfikenhet för att förstå gjorde att hon fortsatte. Hon kallar sig i dag för självlärd skådespelare och arbetade på Riksteatern i 27 år.
– Teatern är mitt livs skola, brukar jag säga. Varje manus kräver en förståelse som man ska förmedla på scen.
Hennes liv hade kunnat se helt annorlunda ut. Om hon hade börjat på serietecknarutbildningen i USA eller fortsatt sin karriär som modist i Paris. Men livet kom emellan och fantasin och viljan att berätta historier var det som gjorde att hon till slut valde teatern.
– Jag älskar att sitta på café och se på människor. Och genom deras gester förstå vad det är för scener som utspelar sig. Det har jag sedan använt i min teater, berättar hon.
I sitt arbete som ordförande för Stockholms dövas pensionärsförening försöker hon fylla det hål som många döva kan ha när det kommer till kultur.
– De yngre döva har i dag mycket bättre förutsättningar. De har haft med sig teckenspråket från början men för oss lite äldre är det svårare eftersom vi har missat mycket i undervisningen. Sedan har de sociala medierna som sms och Facebook haft en stor betydelse för oss döva att kunna kommunicera.
Om hon fick önska sig något på sin födelsedag så är det att svenskar skulle våga gestikulera mer. Och inte vara så rädda för att göra bort sig.