En italiensk tenor, Paolo Bartolucci, med den alltid lika lysande Carl Pontén vid pianot. Atmosfären i Julita museet. En uppmärksam och lyhörd publik. Ett program som kändes lätt, mitt i all sin klassiska tyngd. Den tredje konserten i årets upplaga av Julitafestivalen blev en storartad hyllning till de stora känslorna i allmänhet och den omvälvande och svårbegripliga kärleken i synnerhet.
Svårt att inte falla i farstun, bildligt talat.
Men något litet måste ändå avhandlas. I inledande "Questa o quella", från Rigoletto av G. Verdi (1813-1901), upplevde jag det som om Bartolucci inte var helt bekväm med sin röst. Att lekfullt och obehindrat röra sig i melodi och dynamik och fånga sin egen klang; där kommer magin. Ett proffs kan alltid leverera fläckfritt. Det finns inget att anmärka på framförandet, men jag blev inte omedelbart fångad. Uppsjungning? Lite rösttrött?
Bättre blev det ju längre programmet framskred. Ett a cappellaparti och en avslutningston i en sång av G Meyerbeer (1791-1864). Härifrån tog programmet avstamp.
Puccini (1858-1924) bidrog till programmet med tre korta, kärnfulla stycken. Framförallt "E lucevan le stelle", ur "Tosca", var hänförande och stort artisteri.
He wore his heart on his sleeve, är ett engelskt uttryck som dyker upp mitt i känslostormen. Avere il cuore in mano , tror jag är motsvarigheten på italienska. Otroligt viktigt att framförandet är ärligt och uppriktigt för att nå fram till publikens hjärta. Och Paolo Bartolucci känns alltigenom äkta.
Carl Pontén spelade några pianosolon under programmet och bidrog även med små korta förklaringar i programbladet inför varje stycke. För kvällen hade han valt att spela Chopin (1810-1849) Debussy (1862-1918) och Lizt (1811-1886). Tidsmässigt i linje med den övriga upplevelsen.
Det handlar alltså om 1800-talet och den romantiska estetiken. Det går alldeles utmärkt att se herrar i stormhattar och kvinnor i frasiga klänningar, på promenad, artigt konverserande i en vacker park någonstans. Allvaret hand i hand med plötsligt uppflammande olycklig kärlek. Det var upptäckter av nya kontinenter. Fartyg som skulle hyllas. En konstens fortsättning på upplysningstiden och nyfikenheten på världen utanför.
Och just fartyg leder oss in i programmets andra hälft. "Avanti Urania" skrevs av Puccini till skeppet Uranias jungfruresa. En sång med äkta glöd och framtidstro.
Från Puccini till en för mig okänd tonsättare: Paolo Tosti (1846-1916). Tre lyriska sånger där Bartolucci tog hela publiken i famn. Stort och befriande. Det går inte att grubbla över andra livets småbekymmer när kärleken överskuggar allt.
Extranummer, två sånger från Neapel varav en var, just det, "O Sole Mio". Ovationer och ytterligare ett da capo i ovannämnda "Avanti Urania".
Frågade sångaren efter konserten var i registret de där högsta tonerna var. Ettstrukna a, för den som känner för att prova.