Ett par operaarior av Mozart och Händel öppnade sommarens sista Julitakonsert med Edith Barlow som eminent uttolkare, ytterst påpassligt sekunderat av beledsagaren Carl Pontén vid flygeln.
Schumanns kända Adagio och Allegro, här för viola och piano blev till återhörandets glädje: inledningens subtilt drömska visioner, följt av det agitatoriska Sturm-und-Drang-spelet, heroiskt tolkat av Fedor Belugin, kongenialt sekunderat av Pontén vid klaviaturen.
Tre senromantiska sånger av tysken Busch tolkades habilt och fullödigt, en musik med värme och äkta kammarklang, en musik som måhända hade släktdrag med Brahms musik.
Konsertens stränga-clou blev otvivelaktigt Vieuxtemps Elegi, där vemodsfylld klagan lät violans hela register klinga från lågregistrets sträva melankoli till höjdklangens briljans, ett veritabelt paganinistycke, följt av en berättigad applådstorm!
Ett par Ofeliasånger – en av Sjostakovitj, en av Berlioz – blev till nyhetens behag, suggestiv och känslosam musik. Som final så två Brahmssånger, vaggviseartade, intensivt vackra, folkligt innerliga.
Edith Barlows behagfullt skimrande mezzo kom bäst till sin rätt i mellan- och lågregistret och visade på eminent känsla för dynamik och gestaltning.
Fedor Belugins violaspel tillhör vår tids mästarklass med flammande temperament och rysansvärd storslagen teknik: ett bra exempel på den ryska musikskolans kunnande.
Maestro Ponténs klaverartisteri står i en särskild nisch i vårt land, en klass där enbart den stora musiken får utsökt härliga uttolkare.
Må så Pontén och hans kammarmusiker i många år framöver låta sina Julitakonserter sommartid få klinga!