96 procent av sammanlagt 196 kilo utgrävda föremål från sandåsen i Julita är av sten. Däribland malstenen på bilden.
För ett år sedan duggade de arkeologiska undersökningarna tätt i Julitatrakten inför omdragningen och breddningen av väg 56.
Nära infarten till Segerhults gård i Julita upptäcktes spåren efter traktens allra första bönder, från trattbägarkulturen.
Stenåldersböndernas "skräp" gav historiska ledtrådar och under onsdagskvällen föreläste arkeologen Andreas Forsgren både på Kulturhuset Ängeln och för Julitas hembygdsförening om de fynd som återfanns.
– Det är en fantastiskt rolig del av mitt arbete att få berätta och se folks reaktioner. Det var mycket skratt och glada miner. Det verkade som att folk över lag tyckte att det var skönt att få samlas och göra något nu när restriktionerna har lättat, säger han.
Med på turnén var förstås en del av de fynd som i årtusenden legat i det fördolda vid Köpingsåsens stenåldersboplats.
– Jag hade med mig föremål som folk fick känna på: ett par grönstensyxor, lite keramik, en bit flinta. Sedan hade jag även med mig en större malsten, som man har malt säd på.
Efter utgrävningsarbetet har fynden analyserats och ytterligare frågetecken rätats ut. Kol-14-analysen visar att boplatsen huvudsakligen var aktiv mellan 3700 före Kristus och 3400 före Kristus.
– Vi grävde under några veckor och har totalt 193 kilo fynd. 96 procent av det är stenmaterial, mestadels så kallat avslag, rester efter redskaptillverkning. Vi hittade 26 grönstensyxor, keramik och några hundra gram ben från matrester: tamsvin, får eller get och bäver och fisk, berättar Andreas Forsgren.
Grönstensyxan är en av 26 stycken som Andreas Forsberg och hans kollegor hittade.
Under arbetets gång återfanns även spåren efter tre hus på platsen.
– Det rör sig förmodligen om två långhus och en hydda, vilket vi kunde se på bevarade stolphål. Bjälkar och stolpar har multnat för länge sedan, men spåren av dem finns kvar.
Föremålen som hittats kommer att lämnas vidare till Historiska museet i Stockholm.
– Det är de som bestämmer var de i slutändan ska förvaras, men det är Sveriges medborgare som äger dem. Lokala museer brukar också kunna låna föremål för att visa dem, förklarar Andreas Forsgren.
Än mer ledtrådar till det förflutna kan finnas i sandåsen.
– Vi har bara förundersökt de delar av boplatsen som påverkas av det kommande vägbygget. Det kommer sannolikt också att ske en slutundersökning och det är Länsstyrelsen som beslutar om vad som ska göras och när.
De dekorerade krukskärvorna från trattbägarkulturens boplats utmed väg 56 har legat i det fördolda i årtusenden.