Med hjälp av en handdator kopplad till en mätstång mäter Henrik Runeson in de arkeologiska
lämningarna vartefter de påträffas.
De arkeologiska undersökningarna duggar tätt i Julitatrakten inför omdragningen och breddningen av väg 56. Nyligen skrev tidningen om utgrävningen nära Julita kvarn där arkeologer letade spår efter 1700-talets torparliv, men det är inte den enda.
Nära infarten till Segerhults gård i Julita kantas en vägsträcka utmed väg 56 av skyddande murar. Bakom dem pågår arkeologernas intensiva arbete i jakten på spår efter traktens allra första bönder. Det är stiftelsen Kulturmiljövård som sedan drygt två veckor genomför en arkeologisk förundersökning.
– Vi vill bland annat ta reda på hur stor fornlämningen är till ytan, hur mycket fynd som finns och hur djupt de ligger, förklarar projektledaren och arkeologen Henrik Runeson.
Den tunga trafiken som dundrar förbi utgrävningen må göra det svårt att höra historiens vingslag, men fynden i den sandiga mossen är många.
– Det här är en väldigt intressant plats med fina fynd och tydliga spår. Det är inte ofta det ser ut så här. Vi har hittat spår efter Sveriges första bönder som var verksamma för omkring 6 000 år sedan. Den så kallade trattbägarkulturens bönder odlade korn och vete och hade tamdjur, berättar Henrik Runeson.
Marie Lundberg visar en av de malstenar som har hittats. "Den användes när man malde mjöll och kanten och botten är bearbetade så de är helt släta" berättar hon.
De tidiga bönderna saknade plogar och ville därför odla i lättdränerade jordar. Runeson förklarar att den sandiga åsen i Julita lämpade sig väl.
– Man kan tänka sig att det var mellan tio och tjugo personer som var här under större delen av året. De har bott i någon form av långhus med lerklinade väggar.
Den stora mängden fynd utmed ett flera hundra meter långt område tyder på att bosättarna flyttade runt inom området.
– De spår vi hittar är som ett arkiv från stenåldern. Fornlämningar är inte bara rösen och högar, utan även det som döljs under marken. Det vanligaste fyndet är rester efter redskapstillverkning i grönsten, säger Henrik Runeson.
– Grönstensresterna är stenåldersskräp, men ger oss viktig information om slagteknik, inflikar arkeologkollegan Andreas Forsgren.
Slipstenen i Andreas Forsgrens högra hand användes för att slipa yxor och andra föremål. Grönstensyxan i hans andra hand är så välpolerad att ytan är silkeslen.
Under drygt två veckor har den arkeologiska förundersökningen pågått och lika länge till kommer Stiftelsen kulturmiljövård att vara kvar på platsen. På grund av läget utmed den trafikerade vägen är grävningen inte öppen för allmänheten.
– I vanliga fall försöker vi har visningar, men det går inte här. I stället planerar vi för ett föredrag för Julita hembygdsförening och ett för allmänheten på Kulturhuset Ängeln.