Tiden läker. Mycket har hänt i livet sedan de där bilderna togs 2008. Men vissa sår förblir öppna även när smärtan avtar.
Elwira är lika viktig för familjen Bäck i dag som när hon kort låg vid mammas bröst på BB. Att prata om henne är naturligt, för hon är i högsta grad närvarande i familjens vardag.
– Hon är ju vårt barn! ler Susanne.
Vi träffas samma dag som familjens äldste son blir 17. Edwins födelsedag infaller bara två dagar före Elwiras. Susanne och Anders Bäcks änglabarn skulle i år ha fyllt 8. Men hon blev inte ens ett dygn.
– Den här veckan på året är alltid känslomässigt upp-och-ner. De första åren firade vi Elwiras födelsedag med tårta. Nu minns vi henne från dagen då hon levde. På dödsdagen tänder vi ljus, berättar Susanne.
Alice, 5, kurar ihop sig hos mamma. På bordet framför föräldrarna ligger ett fotoalbum. Där finns bilderna på den förväntansfulla Susanne med gravidmagen. Där finns också några foton som togs alldeles efter den okomplicerade förlossningen. En lycklig Anders håller nyfödda Elwira.
– Vi tog inte så många kort då på kvällen. Blixten fick Elwira att rycka till och vi tyckte det var synd om henne. "Vi tar det i morgon i stället", sa vi.
På resten av albumets bilder är flickan inte längre i livet. Men de är precis lika viktiga att spara och titta på.
– För mig och Anders är hon ett av våra sju barn. Och för barnen är hon deras syskon.
När makarna kom till förlossningen i Nyköping var de inställda på att snart vara hemma igen. De hade ju gjort detta förut, tre gånger till och med. Hemma väntade Edwin och hans två yngre syskon Wilma och Wilhelm.
Graviditeten hade varit normal – med ett undantag. Susanne hade haft tidiga sammandragningar i vecka 20.
– Något sådant hade jag inte känt under mina tidigare graviditeter. Jag undersöktes och de kollade efter urinvägsinfektion utan att hitta något. Jag litade på det men hade ändå kvar en känsla av olust.
Elwira var ett efterlängtat barn av flera anledningar. I december 2007 hade Susannes pappa gått bort. Hon hann föra över rörliga ultraljudsbilder på cd så att pappan fick se Elwira i magen innan han dog.
– Hon skulle komma som ett ljus i mörkret både för oss och för min mamma.
Och visst var hon ett ljus när hon kom. Pigg, dessutom, medan Susanne på kvällen efter förlossningen var slutkörd.
– Jag ammade och sjöng för henne. Hon var som en liten groda ihopkrupen på min axel.
Tidigt på morgonen vaknade Susanne och tittade på sin bebis. Elwira sov lugnt och tryggt och Susanne somnade om. Nästa gång hon vaknade var det något som inte stämde.
– Jag fick känslan av att hon inte andades och petade på henne.
Elwira rörde sig inte. Gav inte ifrån sig något ljud.
Susanne slet upp henne.
Skrek.
Larmet gick. Flera läkare kämpade med Elwira medan Susanne och Anders förtvivlade väntade utanför. Efter 45 minuter fick de beskedet. De varken kunde eller ville acceptera det.
– Det är klart att hon inte är död! Vi befinner oss ju på ett sjukhus! 2008!
De är inte ensamma om denna mardröm. Årligen dör mellan 100 och 150 barn i landet under första veckan efter förlossningen. Ännu fler, cirka 450, dör sent i graviditeten i mammans mage. Siffran har i stort varit konstant under många år.
– Det är inte okej. Det är en fullständig katastrof för varenda person som drabbas, säger Susanne skarpt.
Livet stannade upp. Samtidigt pågick det precis som vanligt runt omkring dem; en mycket konstig känsla. Susanne minns promenaden från BB-avdelningen till parkeringen. Hur människorna omkring henne pratade som om ingenting hänt, hur bilarna oförtrutet körde fram och tillbaka.
Hon ville skrika; "Kan ni inte se att jag förlorat mitt barn! Inget är som vanligt!"
Något som än i dag gör henne och Anders frustrerade är omgivningens uppenbara rädsla för att prata om nyfödda barns död.
– Också personalen på BB var som stenansikten, beskriver Anders.
Där kände de sig efter dödsbudet plötsligt lämnade åt sitt öde. De fick ett avskilt rum. En präst kom dit, började prata begravning. I stort sett all personal tog omvägar förbi dem, som om det bästa var att Elwiras död tystades ner.
– De stod märkligt handfallna. Men det är klart: ett BB ska vara en glädjens plats, inte sorgens, suckar Anders.
De åkte hem. Men inte förrän barnen fick komma och träffa sin nya syster.
– Jag minns att Wilhelm sa "vilket fint nagellack hon har, mamma". Det var hennes fingrar som börjat ändra färg, beskriver Susanne.
Flickans död orsakades av en infektion. Grupp B-streptokocker, GBS, är bakterier som var tredje fertil kvinna naturligt bär i underlivet. Det kan orsaka urinvägsinfektion och även infektera gravida kvinnors barn. Risken att ett fullgånget barn ska bli allvarligt sjukt är liten och kan enkelt elimineras.
– Det hade bara behövs ett litet prov och en antibiotikakur. Då hade hon levt nu.
När de kom hem igen var de som "radiostyrda", beskriver Anders.
– Vi körde bara på, för de andra barnens skull, nickar Susanne.
Det fanns styrka att hämta i det. Men på natten, när mjölken sprutade och inget barn fanns för henne att lägga till bröstet, var sorgen avgrundsdjup.
Susanne och Anders bearbetade den olika. Särskilt för Susanne blev det viktigt att få prata om förlusten av Elwira och sina upplevelser. På sjukhuset hade hon fått en broschyr som hon tryckt ner i botten på väskan. Foldern informerade om Spädbarnsfonden, en förening bildad av och för personer som förlorat sina barn.
– Jag ringde upp och en helt okänd kvinna svarade. Vi pratade i tre timmar.
Kontakterna med föreningen har varit till stor hjälp för Susanne och Anders, ja för hela familjen, tycker de. Också i Änglarum-chatten på sajten Familjeliv har Susanne fått stöd genom många svåra stunder.
– Så mycket byggdes upp inom mig under graviditeten som plötsligt bara klipptes av. Både kroppen och psyket är helt inställda på det här lilla barnet. Och så finns det inte där. Det skapade ett enormt behov hos mig av att få prata.
Tiden fram till Elwiras begravning var jobbig. Många praktiska frågor skulle lösas. Samtidigt lade de stor vikt vid att vara så nära dottern de kunde under den korta tid som återstod.
De återvände till sjukhuset och tog fler bilder på Elwira. Hon låg i en fin liten låda och fick en bukett vårblommor som farmor hade plockat. Hemma samlade de flickans nappar och andra småsaker i ett minnesskrin. Före begravningen bestämde de sig för att ta hem Elwira. Det kändes viktigt.
– Men det var en märklig känsla att åka hem och stanna till vid McDonalds med en barnkista i bilen, minns Anders.
Syskonen tvekade först inför Elwiras döda kropp. Wilhelm, då 3, tog första steget. Sedan följde de andra efter.
– Det kändes väldigt bra att få hålla i henne och känna på henne, säger Susanne ömt.
Familjen har aldrig haft en tanke på att städa bort Elwira ur hemmet. Hon har en alldeles egen plats för sina saker, lika självklart som syskonen har sina rum med sina grejer. Fotoalbumet ligger alltid framme.
Susanne och Anders tog det med när de en tid efter begravningen återvände till BB. De var fortfarande arga och ledsna över avståndstagandet de känt från så många i personalen.
– Men förlossningsläkaren var ett enormt stöd, både efter Elwiras död och under nästa graviditet, inflikar Susanne.
– Vi ville inte att andra föräldrar skulle behöva bli bemötta som vi blev. Därför låg vi på. Överläkaren grät när hon tittade i albumet och sa att de skulle se över sina rutiner. Jag hoppas att de gjorde det, säger Anders.
Åtta år senare har ilskan lagt sig. Sorgen finns kvar men är inte lika intensiv. Susanne och Anders gick vidare i sitt föräldraskap och fick Sigrid, nu 6, och Alice. För drygt fyra månader sedan kom minstingen Inez.
Alla paret Bäcks barn har fötts som korthåriga lintottar – utom änglabarnet Elwira. Hon var av en annan sort, med långt och mörkt hår.
– Vem hade hon blivit? Det undrar jag ofta, säger mamma Susanne.