Resan blev en märklig, svindlande upplevelse. Otäck, tyst och vacker.
Ömsom långtråkig, ömsom underbar, gick färden både genom det sörmländska landskapet och barndomsdrömmarnas värld. Varje gång familjen åkte till Fiskeboda för att bada eller gjorde en utflykt till Ikea i Köping när jag var barn såg jag linbanan som fraktar kalk mellan Forsby i Julita och Köping.
De rostiga hinkarna lockade och drog.
- Mamma, kan vi inte fråga om jag får åka i en korg? Frågan kom som ett brev på posten. Det gjorde svaret också.
- Nej det får man inte, det är farligt.
Åren gick och drömmen om linbaneturen hamnade i minnets gömmor. Tills jag skulle skriva ett reportage om Hjälmaren. För min inre syn såg jag stolparna och trådarna i horisonten vid Hjälmaresund, och ringde till Anders Ellner vid Nordkalks stenbrott i Forsby för att samla fakta till min artikel. Jag frågade på ren ingivelse.
- Får man åka med linbanan?
- Ja, journalister kan få åka med om väder och vind tillåter, blev svaret.
Två dagar senare ringde Anders Ellner och sade att jag kunde få följa med redan nästa morgon. När jag anländer till kalkbrottet i Forsby möter mig en storslagen syn. Geometrin firar triumfer i det sterila området. Pyramidlika högar av kalksten i olika dimensioner korsas av transportörernas parallella linjer, mäktiga silos tornar upp sig och det hela mjukas upp av klotrunda lönnar. Allt är täckt av ett vitt damm.
Anders Ellner möter och presenterar Sune Karlsson, linbanevakt och reparatör som ska följa med på resan som ska ske i en speciell passagerarkorg. Den är gul och försedd med sittbänk, kommunikationsradio och tak. Så fort det blir en lucka i raden med stenkorgar ska den släppas upp på banan och färden kan börja. Medan vi väntar visar Sune hur lastningen av sten går till. Med ett öronbedövande dån rasar 1,2 ton kalksten ner i varje korg från en silo. Jag får också se en av de fyra motorer på 90 hästkrafter som driver linbanan. Stora hjul och remmar snurrar vart man än tittar. Hela den 4,2 mil långa linbanan (längst i världen) är ett under av mekanik, som fungerat på precis samma sätt sedan banan togs i drift år 1941.
Den gula korgen har kommit in på banan och vi klättrar upp. Likt en drottning erbjuds jag att sitta bekvämt på en stoppad dyna, medan Sune sitter i dörröppningen med benen dinglande utanför. Han är tryggt förankrad med en säkerhetslina. Med ett ryck far korgen iväg. Det killar i magen, precis som på tivoli, och sedan gungar det rejält ett tag.
- Det blir snart lugnare, säger Sune, som ser att jag blir lite grön i ansiktet.
Strax åker vi över vägen vid Gimgöl, där jag så många gånger sett och suktat efter linbanan. En känsla av triumf sprider välbefinnande i hela kroppen. Nu sitter jag häruppe istället för i bilen och jag drömmer inte.
För i drömmar droppar inte kladdig smörjolja ner i håret på en. Både kabeln som korgarna åker på och draglinan som driver dem är indränkta i en svart smetig olja. Att smörja kablarna är en av Sune Karlssons arbetsuppgifter, liksom att kontrollera att de är hela och reparera skador.
Under färden pekar han ut ställen där kabeln är dålig. Och när han berättar att sträckan över Hjälmaresund - där linbanan går 48 meter över vattenytan - är i så dåligt skick att kabeln ska bytas ut i höst börjar jag undra vad jag gett mig in på. Det har nämligen hänt att den gått av och korgarna dråsat i backen. Dessutom tvingades jag skriva på ett papper före starten att jag åker på egen risk .
- En stenkorg väger drygt ett ton, vi borde väga betydligt mindre, så varför ska den gå av just när vi kommer? intalar jag mig och börjar njuta av utsikten i stället.
Det är märkligt vad man ser saker tydligt så här lite från ovan. Vi åker sakta, ungefär tio kilometer i timmen, och oftast inte högre upp än 15 meter. Det går att se minsta lilla ört och bofink i den uthuggna gatan genom skogen. Pittoreska små gårdar kan inte dölja några skräphögar för en linbaneresenär, och cyklister får finna sig i att innehållet i cykelkorgen studeras.
Nu skymtar Hjälmaren i den västra horisonten, och det börjar pirra i magen igen. Korgen glider sakta upp mot ett litet hus som rymmer en linbanestation. Vi har avverkat en fjärdedel av banan och ska byta kabel. Det dunkar till, korgen kränger och sedan glider vi sakta nedåt mot vattnet.
Sune berättar att det kan vara lite otäckt att åka över sjön när det blåser. Stolparna är 48 meter höga, men linorna slakar ner till 30 meter så det kan svaja i vinden. I dag är det ingen fara, men lite berg-och-dalbaneåkning blir det i alla fall.
Utsikten är rent hänförande. Det är disigt, och hela sjön, öarna och himlen går i en dov grå-blå-grön färgskala. Rakt nedanför oss syns småöar och stora stenar, och här och där ser man häckande fåglar. Till vänster anar man Vinön, och till höger syns campingplatsen i Hjälmaresund, där små leksaksbilar åker över broarna. När vi kommit till mitten av sundet kontaktar Sune Forsby via radio och ber dem stanna banan.
Känslan av att sitta och dingla i en liten gul korg nästan 50 meter över Sveriges fjärde största sjö förtar alla tankar på rädsla.
- Nu är det gjort, tänker jag. Nu vet jag hur det är. Drömmen har gått i uppfyllelse.
Det börjar regna. Jag vill ner.
För resten av resan är bara ren transportsträcka. Trots att solen tittar fram när vi närmar oss Stora Sundby och Västermo och ljuva dofter ångar upp från marken som är täckt av nyutslagen sly, spirande vårsådd och försommarblommor, går slutet av resan som i en dimma. Överväldigad och mjuk i knäna stapplar jag ut ur korgen när vi når Malmbergas linbanestation utanför Västermo, där KK:s fotograf möter. Jag tar ett snabbt farväl av Sune och styr kosan mot Katrineholm igen.
När bilen rullar genom stan tycker jag att det är konstigt att inte alla människor tittar på mig. Jag känner mig så märkvärdig att det borde synas utanpå. Att jag - vanliga jag - har åkt med linbanan över Hjälmaresund.