– Vi behöver ett lågtröskelboende, någonstans där alla aktörer kan samverka och erbjuda tak över huvudet och lite medmänsklighet, säger Anders Fridbäck och kliar sig på hakan.
Han är en av kommunens två personliga ombud, som stödjer personer med långvariga psykiska funktionshinder.
Kollegan Anne Hagberg, som varit personligt ombud i 14 år, instämmer i att behovet av ett bemannat härbärge är uppenbart.
– Där köper vi tid att rätta upp den akuta situationen, ordna medicinering, få en individuell utredning och börja lösa bostadsfrågan.
Tillsammans säger de sig känna till en handfull bostadslösa. Därutöver finns ett mörkertal, samt personer utan psykisk ohälsa men liknande social utsatthet.
Som tidningen skrev i lördags erbjuds i dag inkvartering i moduler vid Karsudden, eller sociala hyreskontrakt. De senare kräver en ansökan där personen själv behöver söka bostad.
– Det kan vara en övermäktig uppgift. Och fattiga människor har inte råd att ringa så mycket, säger Fridbäck.
De minns hur socialtjänsten, vård och omsorg och landstinget ältat frågan om ett lågtröskelboende – utan nolltolerans mot drogpåverkan – i åratal.
– Alla håller med om att det vore en bra idé. Men någon måste våga räcka ut handen utan att behöva stå för hela lasset ekonomiskt.
Sex platser skulle räcka för både Katrineholm och Vingåker, menar de.
Samhället har hårdnat men socialen fungerar också allt bättre, upplever Fridbäck och Hagberg. Modulerna på Norr associerar de dock med otrygghet och missbruk.
På kommunala bostadsbolaget KFAB bekräftar boendekonsulent Aulis Määttä-Hallin bilden av ett tuffare klimat för socialt utsatta.
– Det har förändrats jättemycket de sista tre-fyra åren. Förut kunde man hjälpa utsatta individer nästan direkt. Det går inte i dag.