Uppdatering den 17/1: Sedan denna artikel skrevs har nya uppgifter framkommit i fallet Eva. Läs därför också våruppföljande artikel här.
Allt Eva äger är kläderna på kroppen och det som ryms i två kassar. Hennes livsbagage däremot är både skrymmande och tungt att bära. Vi kallar henne Eva för att skydda hennes identitet, men egentligen heter hon något annat.
Hon berättar att hon blev våldtagen redan som barn, har ett tidigare amfetaminmissbruk som hon är helt fri från bakom sig och flera förhållanden där hon har misshandlats svårt. Sedan i våras har hon genomgått flera operationer för käken hon fick avslagen, tänder fattas och hon kan fortfarande inte stänga munnen ordentligt efter misshandeln.
I maj 2016 blev Eva, som är i 50-årsåldern, hemlös och hon har inget kvar från sitt tidigare liv. När hon blev av med sin bostad vädjade hon till socialtjänsten att hennes tillhörigheter skulle magasineras. Hon fick blankt nej.
– Allt är utkastat och borta. Bilderna på barnen när de var små, mina ärvda dukar... Det enda jag begär är en dörr och en säng. Det enda kommunen erbjuder är barackerna vid Karsudden, men jag kan inte bo där som ensam kvinna. Jag är rädd för att bli misshandlad och våldtagen. Jag är en måltavla eftersom jag vittnat mot min före detta. Han sade under rättegången att han har satt ett pris på mitt huvud, berättar Eva.
År av misshandel har satt sina spår, både på utsidan och på insidan. Utåt har hon försökt hålla skenet uppe och inte berättat sanningen för att inte oroa sina nu vuxna barn, men rädslan är en ständig följeslagare.
– Han gav sig på mig när jag sov och jag kunde vakna upp med två nävar runt halsen eller en stekpanna i huvudet. Snart har han avtjänat sitt straff, men jag kan inte få ett besöksförbud när jag inte har någon adress., säger hon sammanbitet.
Eva har även vänt sig till Frida, kommunens relationsvåldsteam, men utan framgång.
– På Frida har de inte ens tid att ringa upp. Det ska de göra när det är akut och viktigt, men det är tydligen inte min situation, säger hon.
Eva berättar att hon sedan fem år har cancer och trots att hon har läkarintyg på att hon är så sjuk att hon inte kan vara hemlös nekas hon hjälp. Hon har rätt till hemsjukvård, men utan hem går det inte. I stället tvingas hon lösa sin boendesituation från dag till dag.
– Jag har ingenstans att ta vägen och att vara hemlös utan att vara missbrukare är dyrt. Jag tänker inte börja med amfetamin igen eller ligga med andra för att få tak över huvudet, någon jävla värdighet har jag kvar, säger hon med eftertryck.
För tre år sedan fick Eva kontakt med diakonen Gunilla Celing som har blivit en trygghet för henne.
– Hade jag inte haft min ängel Gunilla och min bästa vän hade jag tagit livet av mig för länge sen, säger hon och kan inte längre hålla tillbaka tårarna.
Hennes knappa pension och att det faktum att hennes post går till en väninnas adress tror hon ligger till grund för att hon nekas hjälp. Gunilla Celing ifrågasätter starkt varför inte kommunens skyddsnät förmår att hjälpa Eva.
– Man ser bara till att hon har en pension, men tittar inte på hela bilden. Eva har gjort allt hon har kunnat och har haft ett otroligt tålamod. Hon ringer runt, kämpar och ber om hjälp. Kommunen kan inte fortsätta att säga att det inte finns hemlösa här. Det behövs ett härbärge i Katrineholm, säger hon.
Nästa mörka moln på himlen för Eva är när hennes frikort hos sjukvården snart går ut. Den knappa pension hon har går till de mediciner hon äter mot sin cancer.
– Jag klarar mig på en apelsin om dagen, men när jag äter mediciner måste jag äta riktig mat. Jag måste medicinera eftersom mitt skelett är sönderstrålat, men jag är drogfri och hatar alkohol eftersom den gör att folk gör illa varandra. När det var som allra kallast hade jag tur att jag blev så sjuk att jag fick åka ambulans, berättar hon.
När vinden och snöbyarna friskade tilltog i tisdags ringde Evas väninna runt för att hitta lediga hotellrum. Det fanns rum att få och Eva var välkommen, men när hon bad socialen att betala för en natt i trygghet nekades hon med motiveringen att det inte fanns lediga rum.
– Jag var på socialen i dag (läs torsdag) men jag fick till svar i luckan att de inte kan hjälpa mig för att det finns de som är hemlösa. Jag är envis, men nu orkar jag inte längre. Det går inte att varje morgon inte veta vart man ska ta vägen. Jag ger det januari ut, men sen tar jag livet av mig, säger Eva.
Hennes sjukdom tär och hon har rasat i vikt. I den situation hon befinner sig är det svårt att kämpa mot cancern.
– Förr tänkte jag "Gode gud, låt mig få slippa ha ont i kroppen för en dag". Nu tänker jag "Snälla, låt mig få ha ett hem för en dag". Jag vill dö i ett hem, men jag har en känsla av att jag inte hinner få uppleva det, säger hon stilla.