Det är en smått "starstruck" KK-reporter som möter legenden Conny Söderlund hemma i lägenheten i Katrineholm en regnig kväll i början av december.
Ett stenkast från bostaden ligger Kullbergska sjukhuset och sopsorteringen vid Sveaparken.
Inne hos Conny Söderlund är det mysigt. Hela lägenheten är smockad av skivor och instrument. Man ser knappt golvet. Elva gitarrer trängs med flera elpianon som upptar ett ansenligt utrymme. Uppe på en bokhylla ligger en gigantisk ståbas. Han har två stycken.
Instrumenten gör att lägenhetsytan reduceras till mindre än hälften.
På köksbordet brinner ett levande ljus och julstämningen är total. På skivspelaren rullar småputtrig jazz. Man känner sig genast hemma.
Efter att ha studerat Conny Söderlunds karriär genom pressklipp i några dagar träffas vi äntligen. Han är en herre med mjuk blick och en stram hästsvans i nacken.
Vi lyssnar på hans gamla band The Con’s Combo på cd-skivor. Under 1960-talet var Conny superstjärna i Sydamerika, bandet var i nivå med The Beach Boys och Beatles på den kontinenten.
– Vi spelade mycket på nattklubbar och hos idrottsklubbar på landet som ordnade konserter, säger Conny Söderlund.
Bandet hade ungefär ett gig varje dag och gjorde över 400 tv-framträdanden. De hade till och med en egen tv-show i Argentina som hette Pop News. Samtidigt turnerade de i länder som Brasilien, Paraguay och Peru.
–Vi blev inte stenrika, men bitvis tjänade vi ganska bra med pengar.
Men The Con’s Combo som turnerade i Sydamerika var inte samma Con’s Combo som Conny startat i Katrineholm redan 1962, då alla medlemmar var från staden, inklusive hans bror Christer Söderlund.
Efter 1965 var enbart Conny Söderlund katrineholmare och de övriga kom från Uppsala och Rättvik.
– Jag var mera pop än de andra som kom från jazzen, säger Conny Söderlund.
I Argentina spelade bandet in två fullängdsplattor och flera singlar plus samlingsskivor. Musiken var lekfull och experimentell med flirtar åt latinamerikanska rytmer och skivomslagen tidstypiskt grälla med blommor och glada leenden.
Den första stora hiten kom runt 1967 då de hade tecknat avtal med skivbolaget RCA.
– Då steg gagerna med en jävla massa pengar och våra låtar sjöngs och visslades på gatorna, berättar Conny Söderlund.
Vi tittar igenom en packe med svartvita fotografier som Conny plockar fram. Det är foton från rockshower där de liknar The Who och The Kinks med smala byxor och långhåriga frisyrer. Det är bilder av brudar, badstränder och mötet med en indisk guru – något som tycks ha fascinerat många popstjärnor på 1960-talet.
På ett foto syns KK:s fotograf Erik Wiksholm tillsammans med bandet och en massa groggar på ett bord.
– Han var i Sydamerika för att göra ett reportage om oss och vi söp honom rejält full vid ett tillfälle, säger Conny Söderlund och skrattar.
Mot slutet av 1960-talet åkte Conny Söderlund till Los Angeles med sin dåvarande flickvän Irene De Santis vars mor arbetade som läkare i Pasadena.
– Jag sålde mina grejer och levde på pengar från tiden i Sydamerika, säger Conny Söderlund om året i Hollywood.
För ett år blev det bara "over there" och rockkarriären kom inte riktigt igång trots flera försök.
– Jag spelade lite med en kille där som jag träffat på en klubb, vi gjorde bandinspelningar och skulle precis skicka in dem till ett skivbolag när jag blev inkallad i det militära för att tjänstgöra i Vietnamkriget.
Conny Söderlund hade begärt att få emigrera till USA och därför visade krigsmakten intresse för honom. Han mönstrade till och med och skaffade en advokat som rådde honom att åka hem till Sverige för att slippa skickas ut i kriget.
Så bar det av hemåt igen.
Hemma i Sverige lirade han lite med olika orkestrar i Katrineholm innan det var dags för Sydamerika igen. En hastig återförening av The Con’s Combo gick inte som väntat, succén uteblev.
– Vi gjorde en singel, men den sålde inte så mycket och det sprack, trots att vi hade mycket spelningar. Sen vikarierade jag i olika band som spelade i Panama och Venezuela. De banden var mycket bättre än Con’s Combo och hade blåssektion och allt.
Året 1978 började Conny Söderlund kompa Cornelis Vreeswijk, oftast tillsammans med parhästen Owe Gustavsson.
Fick du bra kontakt med Cornelis?
– Han var ju väldigt egen. Det var svårt att bli intim och kompis med honom, vi hade mer en professionell relation.
Hur var han då?
– Han var trevlig, men några gånger var han full och då gav han mig sparken. Sen ringde han oftast upp mig och sa att han hade några gigs och frågade om jag skulle vara med igen.
Hur kommer det sig att du, som har bott över hela världen, bor kvar i Katrineholm i dag?
– Jag är född här och hade gamla vänner här. Jag bodde i Stockholm ett tag, men det var inget bra där. Och så förlorade jag min andrahandslägenhet där så syrran fixade en lägenhet här och så träffade jag en tjej som jag fick en dotter med.
Conny Söderlund hann passera 50-årsstrecket innan han fick sitt första barn, dottern Cora.
– Det var lite pinsamt på dagis när man skulle hämta. De andra barnen hade ju en mormor och morfar som var lika gamla som jag.
Om du ser tillbaka på din långa karriär, vad har då varit roligast?
– Det var ju när man var ung och var en idol, med alla brudar och så, säger Conny Söderlund och ler.
Energin från den där långhåriga ynglingen i mitten av 1960-talet, som drog loss på guran i läroverkets aula, finns inte riktigt kvar i dag, konstaterar han och spelningarna har blivit allt färre.
Sedan ett par år tillbaka turnerar han inte alls.
Men håret är åtminstone lika långt nu som det var då allt begav sig.