Inget är riktigt som det ser ut att vara på hotellet på den brittiska landsbygden där pjäsen "Råttfällan" av Agatha Christie utspelar sig. Det är alltså vinter, trots att sädesfälten böljar utanför husets väggar.
Och några av gästerna kanske har en annan agenda en att bara komma och njuta av en skön vistelse på landet? Eller helt enkelt är någon annan än den de utger sig för att vara? Så sker ett mord en bit in i den första akten. Och så har publiken en klurig gåta att lösa.
På Djulö friluftsteater i Katrineholm är det mesta klart för premiär den 3 juli. Scenografin är på plats, och kostymerna utprovade. Replikerna sitter hyfsat och ensemblen är sammansvetsad.
Pia Widlund, som är regissör, berättar att repetitionerna har pågått ända sedan i mars. De sista veckorna repar man på plats på Djulö, oavsett om det är regn, blåst eller mygginvasion. Men ensemblen visar inga spår av trötthet, tvärtom. Gänget verkat laddat för att ge tolv föreställningar i ur och skur.
– Vi har bara ställt in på grund av regn någon enstaka gång, säger Camilla Centerblad, som spelar en pensionerad nämndledamot.
Pjäsen "Råttfällan" är inte spelad särskilt mycket i Sverige.
– Men den har gått i London i 60 år, berättar Pia Widlund.
De flesta i ensemblen är veteraner på Djulö friluftsscen, men har mest erfarenhet av att spela fars och lustspel.
"Råttfällan" är ingen fars eller komedi, men rollfigurerna är rejält skruvade, så humor blir det ändå.
– Det här är annorlunda, men inte svårare. Det är roligt för här får man ge utlopp för sina känslor, säger Melinda Eriksson, som spelar Mollie Ralston som driver hotellet tillsammans med sin man Giles (Gustav Karlsson).
Gustav Karlsson är med på Djulö för första gången, liksom Andreas Andersson som spelar hotellgäst.
Till föreställningen på Djulö har pjäsen kryddats med åtta nyskrivna sånger.
En av de största utmaningarna inför sommarens föreställningar blir att hålla hemligt vem som är mördaren. Därför vädjar ensemblen till publiken att inte avslöja upplösningen för presumtiva teaterbesökare. Och det ska väl inte vara omöjligt när man har lyckats med detta i London, där pjäsen spelats sen 1950-talet!