När brevet från Mälarsjukhuset landade i brevlådan förstod Lisa Sund att hon hade drabbats av bröstcancer. "Det är klart att det snurrade i huvudet då", säger hon.
Där och då försökte hon skjuta bort alla onda tankar. Oavsett vad som hade drabbat henne, så skulle hon bli frisk – det var hon fast besluten om. Lisa Sund snörade på sig gympaskorna, gick ut från villan intill åsen i Katrineholm, för en riktigt lång promenad med sina egna tankar.
– Jag bestämde mig för att inte googla, jag sökte bara fakta på 1177 och Cancerfondens hemsida.
Hon tänker tillbaka på månaderna innan brevet. Efter en 50-årsfest i augusti 2019 upptäckte hon en knöl, ungefär lika stor som en ärta i det ena bröstet. Med erfarenhet av en ofarlig cysta i bröstet sedan tidigare, såg hon ingen brådska att bli undersökt. Veckan efter ringde hon och tidigarelade nästa rutinmammografikontroll.
Men livet kom emellan när det var dags och det dröjde två månader innan resan till Mälarsjukhuset passade in i livspusslet. Efter mammografin fick hon gå vidare till ultraljud och till biopsi, där en bit vävnad tas ut med en nål.
– Sköterskan gav mig tre scenarier. Antingen skulle jag få ett brev där allt var bra eller ett där de begärde kompletterande undersökningar. Om de hade hittat någonting misstänkt skulle jag få ett brev med en läkartid och då rekommenderar de att man tar med sig en anhörig, säger Lisa Sund.
Visst fanns oron som en klump i magen, men hon behöll ändå tron på att det var en ofarlig cysta. Tills brevet med läkartiden damp ner i bredlådan.
På Mälarsjukhuset fick hon beskedet att hon hade bröstcancer. Med maken Björn Sund vid ratten åkte de hemåt. Lisa ringde dottern Lova,19 år, direkt från bilen. Sonen Atle, 17 år, fick beskedet efter skoldagen.
– Jag blev ganska handlingskraftig. De ville operera redan på måndagen och jag tänkte; okej vad måste jag göra på jobbet innan jag blir sjukskriven? Och vilka ska jag ringa. Att agera gav mig en känsla att ta kontrollen.
Dagen därpå blev det många telefonsamtal. Barnens skolor, tränare behövde informeras, liksom hennes chef, arbetskamrater och nära vänner. Lisa Sund ringde alla samtal själv.
– Jag gick till jobbet och berättade för mina kollegor. En del blev nog mer chockade än vad jag var.
All form av träning har hjälpt Lisa Sund att ta sig igenom den tuffa behandlingen.
De sex dagarna fram till operationen var hektiska. Hon visste att hon skulle bli sjukskriven, men inte hur länge eftersom behandlingsformen inte kunde beslutas förrän läkarna hade sett resultatet av operationen. Som lärare i idrott och engelska för årskurs sex på Skogsborgskolan, ville Lisa Sund förbereda kollegorna inför höstens betygssättning och ägnade dagarna åt arbete.
Den 11 november 2019 var det dags. Lisa fick gå på egna ben in i operationssalen och kände sig lugn. "Du tränar va?", sa narkosläkaren och konstaterade att pulsen var låga 51 slag i minuten.
Operationen gick bra och den efterföljande kontrollen visade ingen spridning till lymfkörtlar eller några andra organ. Läkaren beslutade om 17 omgångar med antikroppar och en cellgiftsbehandling i sex steg.
– Jag litade på att de inom sjukvården visste vad som var bäst för mig.
Men behandlingarna blev tuffa och inget gick som på räls. Kroppen hade svårt att tackla cellgifterna och planen ändrades och glesades ut innan de till slut var i mål. Varje omgång innebar några stentuffa dagar, som Lisa tillbringade i soffan, med influensaliknande symptom. Trots det kämpade hon med att följa sina vardagsrutiner och gick långa, men långsamma, promenader.
Lisa Sund valde att klippa sig kort inför cellgiftsbehandlingen. Tolv dagar in i behandlingen föll håret av och hon klippte bort resterna.
Tolv dagar efter att cellgiftsbehandlingen inleddes rasade håret av i stora sjok. Som förberedelse hade Lisa redan innan klippt av det långa håret i en kort frisyr. Men det såg inte klokt ut. Eftersom hon var ensam hemma rakade hon av resterna med en trimmer och skickade en bild på sig själv till resten av familjen. Ögonbrynen och ögonfransarna föll också av men remissen till en perukmakare åkte i papperskorgen och Lisa vande sig vid sin skalliga hjässa.
– Jag såg verkligen sjuk ut. Men det är bara estetik. Jag förstår att det är stort för många, men det var inte det värsta för mig.
Infektionskänsligheten begränsade hennes möjlighet att träffa människor och hon fick leva lika begränsat som med de pandemirestriktioner som snart skulle bli samhällets vardag. Träningen blev ett andningshål och Lisas livstil med mycket träning gjorde att kroppen, trots att den bröts ner, ändå klarade sig skapligt tack vare det bra utgångsläget.
– Jag har tränat sedan jag var liten, jag gillar det och har ett stort behov av att röra på mig. Min mamma var idrottsledare och tillsammans med pappa engagerad i Friluftsfrämjandet. Som liten gick jag på Mulle, gymnastik, skidor och många andra sporter.
Familjen Sund har skapat ett minigym i garaget för Lisa skulle kunna träna hemma under cellgiftsbehandlingen då hon var extremt infektionskänslig. Det har även använts flitigt under coronapandemin.
Trots att hon lever upp till sitt efternamn Sund, som ersatte Johansson när hon gifte sig, tillhör Lisa de 8 288 personer som diagnostiserades med bröstcancer 2019. Enligt Cancerfonden riskerar var tionde kvinna att drabbas av bröstcancer innan 75 års ålder.
– På befolkningnivå kan man se att livsstilsfrågor kan påverka risken att drabbas av cancer, men på individnivå kan vem som helst drabbas, säger Lisa Sund.
Under sjukskrivningen la hon fokus på styrketräning i hemmagymmet, cykling och promenader, med onkologens goda minne. Summeringen i träningsappen visar ett genomsnitt på 17 000 steg om dagen under perioden.
– En del blev provocerade av min träningsmängd, men jag gjorde det som passade mig. En före detta kollega skrev att "skit i vad andra tycker". Det hjälpte.
Vad vill man då höra av vänner och bekanta när man har drabbats av cancer? Lisa Sund tror att alla vill bli bemötta på olika sätt, men hon uppskattade hellre att folk pratade med henne, även om de ibland sa lite konstiga saker i all välmening. Tystnaden var värre.
I januari i år avslutades den sista antikroppsbehandlingen för Lisa Sund. Nu väntar fyra år med mediciner och extrakontroller för att säkerställa att inte bröstcancern kommer tillbaka.
Drygt sex månader efter operationen var hon tillbaka på jobbet och i augusti 2020, när pandemiläget var något lugnare, var hon också tillbaka som instruktör på Friskis och svettis. Sedan dess har hon bytt jobb och arbetar nu på Forskning och utveckling inom Region Sörmland.
För att bearbeta traumat cancerdiagnosen innebär har Lisa Sund skrivit dagsboksanteckningar, totalt 115 sidor, under resans gång. Hon har också tagit hjälp av kuratorsamtal. I fyra år framöver kommer hon att äta medicin och gå på utökade kontroller för att upptäcka eventuella återfall.
– Jag tänker fortfarande på cancern varje dag eftersom jag saknar ett bröst och mitt långa hår. Men det är inte ur ett orosperspektiv längre.
Nu vill hon lämna sjukdomstiden bakom sig.
– Jag vill inte vara cancer.