Journalisten Rebecca Bloomwood har fler kreditkort än hon kan hålla ordning på, och hon tycker bokstavligen att skyltdockorna i butiksfönstren talar till henne. Hon tycker inte själv att hon förtjänar en beskrivning som en svårartat drabbad shopaholic, men medger motvilligt att hon kanske hittat en väg till kortvarig lycka. Vilken alltid finns att tanka på i alla modebutiker.
Eftersom det här är en komedi där missförstånden står som spön i backen missar hon anställningsintervjun till det fashionabla modemagasinet, men ramlar i-stället in på en finanstidning några våningar ned. Samma koncern, så det hela kan väl kanske ses som att hon fått in en liten och inte alltför fotriktig doja till modemagasinet.
Självklart uttrycker hon sig på ett sätt som finansvärlden måste uppfatta som nydanande och fräscht och vägen ligger öppen till framgång och lycka eftersom hennes chefredaktör och hennes mentor anser att hon är ett fynd. Om det bara inte vore för hennes sjukdom.
Det hela är muntert och lättsamt och en rad stora stjärnor blixtrar förbi i marginalerna. Men med risk för att man tar hela filmen på alltför stort allvar måste medges att den är ganska överspänd och dum. Och tidpunkten att avlossa just det här slaget av komedi var förstås väldigt illa vald.
2