Underbart, underbart, underbart! Den gamla damen som gick bakom mig ut ur Tallåsaulan på lördagskvällen, var alldeles lyrisk.
Det var säkerligen väldigt många i lokalen som gärna hade instämt i hennes superlativer. Vi hade alla just fått upp temperaturen i kroppen efter att ha applåderat som galningar.
För vad kan man annars göra när man har fått uppleva en konsert med pianisten Martin Sturfält i hans egen hemstad, Katrineholm? Visst kanske han oftast spelar med namnkunniga proffsorkestrar, men det är ändå något särskilt med att han spelar i just den aulan, på den flygeln och med den orkester som fanns där när han som ung begåvning gjorde sina första framträdanden.
Ja, det var verkligen underbart, och dessutom riktigt gulligt när Martin Sturfält klappade lite på flygeln innan han gick av scenen för sista gången.
Dessbättre handlade dock själva konserten inte alls om nostalgi. Det var fråga om musik av bästa märke.
Programmet inleddes med att orkestern spelade ouvertyren till "Den tjuvaktiga skatan" av Gioacchino Rossini (1792-1868). En festlig inledning som följdes av Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) symfoni nr 40 i g-moll.
Symfoniorkesterns dirigent och konstnärliga ledare Camilla Arvidsson passade på att berätta lite om verket som kom till under en het sommar när den vid det laget sjuklige och utfattige Mozart med manisk produktivitet skrev tre symfonier, som också skulle bli hans sista.
Efter en lite trevande inledning fick orkestern snart ordning på det välkända temat och den dramatiska menuetten, och understundom vad det riktigt, riktigt bra.
Men det var efter paus, när kvällens solist Martin Sturfält med sin absoluta scennärvaro, känsla och virtuositet, fick Camilla Arvidsson och hennes gäng att verkligen leverera sitt allra yttersta, som konserten fick det stora lyftet.
Ludvig van Beethovens (1770-1828) tredje pianokonsert i c-moll är svår att spela. Av detta märktes inget. Tiden flög i väg och musikerna på scenen tyckes ha hamnat i ett flow. Publiken satt knäpptyst i den dryga halvtimme som verket tar att spela men sedan blev den som sagt som tokig. En riktig urladdning helt enkelt.
Efter ett oräkneligt antal inklappningar kom sedan Martin Sturfält in och satte sig vid flygeln igen. Med hänvisning till att månen just nu snurrar ovanligt nära jorden och blir en så kallad supermåne, spelade Katrineholms egen superstjärna en riktig superhit: "Claire de lune" av Claude Debussy (1862-1918). Och det var ju precis rätt denna helg!