Som sångare i ett tributeband som hyllar Queen skulle jag få möta publikens jubel, tjäna pengar och få resa omkring och i övrigt dra fördel av arvet efter Queen, utan att behöva tackla rockstjärnelivets jobbiga sidor.
Jag skulle slippa anstränga mig för att skapa ny, banbrytande musik. Inga paparazzis skulle jaga mig. Inga journalister skulle bevaka mitt privatliv eller gräva i min historia. Ingen skulle känna igen mig när jag gick ut på stan utan scenkostym. Jag skulle inte behöva knarka ihjäl mig eller leva ett utsvävande liv för att upprätthålla min stjärnstatus eller orka med livet i rampljuset. Jag skulle inte behöva dela med mig av min själ till mina fans.
Allt som skulle krävas av mig skulle vara att jag kunde sjunga och spela piano skapligt, lärde mig att låta som en låtsas-Freddie Mercury, övade in ett antal sånger och danssteg, skaffade lösmustasch, lät sätta skalfasader på mina framtänder och sydde upp jackor med guldgaloner och tajta vita byxor med jättehög midja.
Jag skulle börja i tidig ålder. Stå framför spegeln och lära mig att röra mig som Freddie. Sträcka ut armarna i storslagna poser, vicka överdrivet på höfterna och gå med bestämda steg och sedan tvärvända. Jag skulle ta en pinne och låtsas att den var ett mickstativ. Jag skulle lära mig att använda den som penisförlängare så att det såg coolt ut. Sedan skulle jag sätta på ett album med Queen. Googla fram texterna och sjunga med. Om och om igen tills det satt.
Då skulle jag ge mig ut och ragga bandkompisar, en trummis som gillar att spela solon tillräckligt långa för att jag ska hinna byta om, och en gitarrist som älskar Brian May och som inte har något emot att uppträda i brunlockig peruk. Gitarristen skulle också älska att spela långa solon, så att jag hann byta om en gång till. Sedan skulle jag hitta en basist, som sedan barnsben övat på introt till "Another One Bites the Dust".
Innan det var dags att åka till Eskilstuna för att möta en medelålders publik som var beredd att leva ut sina nostalgiska fantasier om den perfekta rockkonserten, skulle jag utbilda mig till instruktör på Friskis och Svettis. Lära mig hur jag får folk att följa mig genom gympapasset som jag skulle leda ifrån scenen.
Vi skulle döpa bandet till Killer Queen, och kalla vår turné för Wembley Forever. Vi skulle spela i en timme och sedan göra "Bohemian Rhapsody" som extranummer. Efter det skulle vi bli inklappade igen, och spela "We Will Rock You". Sedan skulle vi köra "We are the Champions" och då skulle folk fatta att det var slut.
Jag skulle trivas med ett sådant jobb. Men ibland skulle jag ha lite svårt att sova om natten.