Kraft. Energi. Känsla. Attityd. Det är vad jag förväntar mig när jag kommer till Lokomotivet på lördagskvällen för att se Carola live. I foajén är det nästan svårt att andas på grund av all parfym som sprejats på kvinnor i 40-årsåldern som är på plats för att se sin barndoms stora idol live. Många har laddat hela dagen med att lyssna på gamla hits, repetera texter och prata minnen.
Det borde vara en enkel match för Carola att fånga den här publiken, tänker jag när jag tillsammans med drygt 750 andra går in och sätter mig i arenan.
På den mörklagda scenen anar jag en trappa och stämningen byggs upp med havsbrus och hjärtljud, som för tankarna till någon sorts gudomlig skapelseberättelse.
Så kommer musikerna in och slår an ett ackord, och de som hängt med i turerna kring Carola Häggqvist den senaste tiden vet vad det handlar om: Carolas genombrottslåt och signaturmelodi, "Främling", som fick en ny, nedtonad kostym av Orup i tv-programmet "Så mycket bättre" i höstas. När Carola själv plötsligt tornar upp sig i toppen på trappan i en glittrande långklänning utbryter jubel, som snabbt övergår i andlös tystnad. Öppningen är magnifik.
Efter ett klädbyte i Lill Lindfors-stil (hon sliter helt enkelt av sig långkjolen) står en rockigare Carola i kort klänning och tajts framför oss, redo att hugga i med The Ark-låten "Tell me this night is over", en låt som passar henne perfekt.
Men så händer något. Carola kör några av sina gamla hits, "Gatorna tillhör oss", "Tommy tycker om mig" och "Hej Micke". Och hon gör allt rätt. Går ut i publiken, ger järnet, svettas och bjuder på sig själv. Men, det vill sig inte riktigt. Jag får en känsla av att Carola själv vuxit ifrån de där låtarna och inte tror på dem. Det känns som en befrielse när hon drar på sig en lång paljettjacka och river av Orup-låten "Sjung halleluja och prisa gud".
Därpå följer lite förvirrat mellansnack om hennes nytändning, Carola dricker vatten och pratar på, kör ytterligare några gamla låtar som inte heller håller måttet.
I mitten av konserten börjar jag tänka på frasen som Carola just sjungit: "I hope that someone's gonna call and tell me this night is over". Där framme på scenen står en av Sveriges största stjärnor och sliter och kämpar för att få igång publiken. Det känns ganska jobbigt, särskilt som hon själv är så uppenbart medveten om uppförsbacken.
Men som Carola själv säger i ett av sina gåtfulla mellansnack. Hon ger inte upp. Och när förlösningen kommer, en timme in i konserten med Melodifestivallåten "Evighet", uppstår någon sorts ketchupeffekt. Folk reser sig i stolsraderna och jublar. Sedan går Carola ut och byter om. Hon kommer tillbaka i en flickaktig träningsoverallsjacka med siffran -83 i neonfärger på bröst och rygg. Det är potpurri-dags från 80-talet, och i ett slag förflyttas hundratals medelålders fans tillbaka till barndomen. De flockas framme vid scenkanten där Carola fortsätter att bjuda generöst på sig själv. Kulmen kommer förstås i sista numret, "Främling", som den lät 1983. Det kokar av hängivelse i Lokomotivet, och det är faktiskt gripande att se.