Genom åren har hon gjort en rad offentliga utsmyckningar och större miljöer. Arbetena i hemkommunen Flen är hon lite extra stolt över.
Det var i och med en kurs i stenhuggning som det lossnade, förklarar Uta Jacobs, som började med keramiken som uttryck.
– Det är inte så många som kan sten. Sten håller bra och är vacker ihop med grönska och parker, säger hon.
Uta Jacobs gillar hantverket och att uttrycka sig i det tunga stenmaterialet.
– Det är roligt när det börjar växa fram och gestalten tar form.
När Uta Jacobs summerar nästan 40 års skapande ser hon en röd tråd i uttrycket: att hon hela tiden fångar upp former, former från naturen. Formen blir sedan ett sätt att uttrycka något annat, något mer, och ger en dubbeltydighet.
– Naturen är som ett skafferi av former. Det är bara att plocka upp och jobbar vidare.
Hon visar grafiken som finns med i utställningen i Konstmagasinet. Ett motiv inspirerat av ett blad. Cellöppningar som uppförstorats så mycket att det blivit till ett abstrakt mönster. Ett litet vattendjur som i ett nära perspektiv återges som ett kärlbroderi.
I Inanna har Uta Jacobs gett sin tolkning av underjordens gudinna genom en rotspets.
– Jag kopierar inte naturen, jag omvandlar den.
Men formen får också ofta bli en metafor för hur det känns att vara kvinna, förklarar Uta Jacobs, som under sina konstnärsår sett jämställdheten förbättrats.
– Men mycket av det gamla lever kvar. När jag jobbar med sten har jag en assistent och då går folk alltid fram till honom för att prata.
I dag är Uta Jacobs pensionär. Men det betyder inte att hon slutat skapa.
– Det går inte. Jag skapar så länge jag orkar.
Med åren har uttrycket blivit mer och mer förenklat.
– Det är formen och bilden som tar överhanden, inte innehållet.
Just nu jobbar hon mycket med tusch och pensel, och nästa sommar planerar hon för en utställning i S:t Annas kapell, utanför Trosa.